VMP Rising: Kate Bollingers genre-fluida porträtt av verkligheten

Som många tidiga artister vände sig Kate Bollinger först till skrivandet som ett sätt att snabbt se vad de föreslagna möjligheterna egentligen kunde innebära. "Första gången jag skrev en låt var när jag var åtta," berättade Bollinger för mig över telefon från University of Virginia, där hon just nu avslutar sitt sista år. "Vid det laget skrev jag bara om fiktiva saker jag kom på, små berättelser och sånt." Barnet till en musikterapeut och syskon till två äldre bröder i band som "alltid övade i källaren", var Bollinger ödesbestämd att ta upp musiken som kanalen för sin narrativa nyfikenhet.

Hennes ursprungshistoria var enkel och intuitiv. "Då visste jag inte något om instrument, så jag skrev a cappella," mindes hon. "Sen i högstadiet gav min mamma mig en gitarr och jag började leka med den, och jag har hållit på sedan dess." Vid 16 års ålder började Bollinger publicera sina låtar på SoundCloud. Trots den blygsamma naturen av dessa första offentliga erbjudanden, presenterade för världen under skämtsamma röstmemon som "vinter 2011" och "Bil-låt", visade de redan den stilfulla handstilen och den ekonomiska berättakraft som kännetecknar Bollingers nuvarande låtskrivande. Med en plirrande gitarr genom en mobilmikrofon beskrev hon taktila berättelser i korta, spänstiga formuleringar.

Dessa skisser formaliserades gradvis över tid till sammanhängande låtar, först kopplade till mjuka trummor och trötta strumningar, såsom i den tidiga framstående singeln "A Couple Things", som snurrar kring ett prydligt återkommande motiv tills det får en stor tyngd. Men där hennes arbete en gång förankrade sig i en karg bräcklighet, som inte är olik stilarna av Damien Rice eller Amos Lee, kom Bollingers musik till sitt nuvarande bästa efter att hon träffade John Wehmeyer och klasskamrat John Trainum, som låste Bollingers smidiga röst till synkoperade syntlinjer och instabil trumslag. De resulterande paret av banbrytande singlar — "Tests" och "do u go out together?" — omformade hennes ljud som en volyminspirerad kokande, snurrande och tumlande utan att någonsin röra vid marken.

Här utforskade hon en skickligt programmerad tolkning av sin fladdrande folk, men började även experimentera med en talangfull kamratskap av jazzmusiker. Hon ger sitt band — bestående av Trainum, Chris Lewis, Jacob Grissom och Jimmy Trussell — äran för att ha låst upp den latenta svingen i hennes kompositioner, vilket demonstreras på sommarens underbara I Don’t Wanna Lose EP. Samlingens genre-fluid charm har gett Bollinger ett nytt spelrum på spellistor, utan att bjuda in cynism att hon skulle vara en sorts algoritm-optimiserande savant. Istället passar hon naturligt in på varje humörbräda helt enkelt för att hennes musik träffar alla rätta noter: otvungna tempot, rundade ackordsprogressioner, doftande och slingrande melodier som knyts ihop känslomässigt utan att förlora sin komposition. Låtarna faller på dina öron som kall hud en het, klibbig dag, när AC:n är trasig men sällskapet håller dig behagligt sysselsatt.

Ändå underminerar ingen av de stiliga nya produktionerna eller instrumentala prydnader Bollingers grundläggande låtskrivarförmåga; oavsett vilket material hennes ord är tryckta på, håller budskapet samman med mediet. Ett utmärkt exempel är den senaste singeln "Talk About It" och dess efterföljande homonyma b-sida. Den första är shuffle och luftig, prickad med upptagna gitarrlick och backad av ett rastlöst trumset; den senare överför låten till en sprakande bedroom pop-skala som förföljs av en klottrande saxofon. Båda härstammar från samma ukulele-demo innan olika medlemmar av Bollingers band anpassade texterna om att hänge sig åt passivitet med diametriska men lika konstnärliga musikaliska skildringar.

EP:ns bästa låt "Untitled" nöjer sig inte med ett tillvägagångssätt över ett annat, utan passar samman båda i en bakgrund som rör sig med en klangfull lätthet. Bandets teknik är uppfinningsrik men nedtonad, och inbyggd kring hennes skrivande, som är detaljerat och insiktsfullt, där hon utövar skicklig korthet på alla rätta platser när hon väver ihop en livlig bild av självkonflikt. "Det värsta du kan göra är att lämna, när jag ber dig att bara gå / Vi vet båda att jag inte vill att du ska lämna mig ensam," insisterar hon. Det finns en levd historia bakom varje fram och tillbaka med de okända ämnena i hennes låtar, livfullt återgiven som om det äger rum i realtid.

Även om hon bygger ut flera dimensioner av sin musik samtidigt, drar ingen riktning henne bort från de andra; om något har de fått henne att känna sig mer bekväm. "Att ha ett band har gett mig mer självförtroende att utforska olika sätt att skriva, vilket har öppnat dörrar för att arbeta utanför en genre," beskrev Bollinger. "Men då vill jag fortfarande göra mitt gamla stuff, och det är vad vi pratar om för ett kommande album — jag vill att det ska böja genrer, jag vill att det ska visa alla element av låtskrivande jag har gjort."

Det kommande debutalbumet är ännu inte tillkännagivet, men du kan förvänta dig att höra Bollingers senaste singel "No Other Like You." Den reflekterande låten är representativ för hur hennes hantverk har kommit i full cirkel, där hon tar ställning till allt hon nu faktiskt sett sedan hon först använde musiken för att undersöka vad som skulle kunna vara. "Det största sättet min process har förändrats är nu att jag har dessa icke-fiktiva saker att skriva om," skrattade hon. "Det har omvandlats till mer av en mekanism för att hantera saker som hänt i mitt liv."

Och Bollinger har haft en snabb acceleration när det gäller vad hon har fått skriva genom. Det finns den vanliga floden av nya relationer, utmaningar och perspektiv som kommer med college, allt medan hon går på en skola som har fått lika mycket nationell uppmärksamhet som University of Virginia har under de senaste åren. "Att se alla hemska saker hända i Charlottesville har varit en stor del av ett av de främsta teman i min musik, vilket är att bli härdad av världen och förändring," sade Bollinger. "Jag har låtar som 'Softer' som direkt adresserar den [utvecklingen] och så har jag många låtar som är skrivna i en lugn, sorglös röst, vilket jag tänker på som en av de där fake-it-’til-you-make-it-grejerna... Som att om du börjar berätta för dig själv något igen och igen, börjar du tro på det."

Strävan efter ett centrum i Bollingers musik är inte konst som imiterar livet, utan att vilja det in i verklighet. Hennes försiktigt vandrande låtar kartlägger processen att sätta nya fotfästen i ny jord. Även med alla vägar Bollinger har givit sig ut på de senaste åren, från sina första turnéer till att närma sig avslutningen av en examen i cinematografi (musikvideor är viktiga för henne och är på gång, försäkrar hon mig), har hon fortfarande mycket kvar att kartlägga över horisonten. "Jag föddes i Charlottesville och jag har vuxit upp där, erfarenheter med att vara på många olika platser kan verkligen inte informera mitt låtskrivande. Så mina låtar handlar ofta om olika dynamiker som skiftar, stora livsförändringar inom samma plats," sade Bollinger. "Vilket jag tror kan vara begränsande, kanske kommer mitt låtskrivande att bli annorlunda när jag flyttar nästa år. Jag ser fram emot att se hur det kommer att bli." Naturligtvis föreställer hon sig redan hur de världarna kan se ut på det mest instinktiva sätt hon vet hur.

Foto av Amber Carpenter

Kreativ riktning av Bridget Hamel