‘Bon Voyage’ är Melody's Echo Chambers vision helt förverkligad

Melody Prochet fick en följarskara i skuggan av Tame Impala, en tidig karriärskoppling som visade sig vara både en plattform och en krycka för den franska låtskrivaren. Efter att ha sett Kevin Parkers imponerande psykedeliarockprojekt uppträda i Paris, och sedan turnerat tillsammans med dem med sitt dåvarande band My Bee’s Garden, bad Prochet Parker att producera hennes kommande soloalbum. Det resulterande debutalbumet från Melody’s Echo Chamber togs emot varmt och var en samling texturrik drömpop, mycket i linje med Tame Impalas hyllade genombrott Lonerism, men innehöll också unika inslag av Kaliforniens ökenrock och skotsk eterisk våg.

Samarbetet visade sig vara en smidig övergång för Prochet, som beskrev skivan som sitt “drömsound.” Men trots att det resulterade i ett elegant album av vågat experimentell psykedeliagaragepop, kändes Prochets distinkta låtskrivarröst lätt förlorad i Parkers virvlande produktion, med hans trum- och syntharbete som var så tydligt att det nästan överskuggade de finare nyanserna under varje spår.

Det har gått fem år sedan Melody’s Echo Chamber släpptes, och under den tiden har Tame Impala snabbt blivit ett av de största “rock” banden just nu, främst genom att förändra sitt kännetecknande sound till en tjockare, post-EDM myr. Prochets andra album var ursprungligen tänkt att skapas med Parkers stöd, men fördröjdes under två år och kasserades till slut. Ändå ledde dessa falska starter till mer spännande alternativa vägar. 2015 mötte Prochet medlemmarna i Dungen på Leviathan Festival, och bestämde sig senare för att flytta till Sverige i över ett år för att arbeta på ett nytt nytt album med bandets Reine Fiske och The Amazing’s Fredrik Swahn.

Trion kallade sig “Bermudatriangeln,” eftersom de tillsammans “bara gick vilse i musiken.” Resultatet av deras ansträngningar återspeglar en liknande uppslukande ormgång, med en mängd idiosynkratisk instrumentation som är bred och vilt motsatt. Borttagen från Parkers tillsyn, skiner Prochets oersättliga röst igenom tydligare på Bon Voyage, en tour de force av nyckfull men ändå virtuos ljudcollagepop.

Medan musiken från hennes debut dansade i ryckiga utbrott, var varje låt vanligtvis centrerad kring en underliggande återkommande rörelse. På Bon Voyage ändras rytmerna plötsligt och drastiskt momentum, störtar över tidigare etablerade grooves och toner med interludier och pauser som endast tangentiellt relaterar till föregående sektion.

Ta första låten, “Cross My Heart,” som öppnar med en majestätisk parad av orkesterstigningar och krusningar som sätter sig i frodig, flerskiktad psykedelisk pop, innan den plötsligt faller ut i en otillbörlig utbrott av framdriven öppen flöjtskalvidd. Därifrån snurrar det in i en hel mängd moment levererat i snabb takt som att bläddra igenom TV-kanaler, innan det slutligen framträder som ett lapptäcke av flyktiga ljud som känns både magiska och tydligt jordnära. Och det är bara i första halvan; de sista tre minuterna av låten fortsätter löst riffa på tidigare segment men blåser dem mestadels ut på en kolossal skala.

“Cross My Heart” är inget undantag; snarare sätter den förväntningarna för resten av den sjuspåriga skivan. Medan de flesta låtar når omkring eller över fem minuter för att ge Prochets många idéer utrymme att sträcka ut sig, passar även den förhållandevis kortare ledande singeln “Breathe In, Breathe Out” flera oberoende motiv i sin speltid. Låten öppnar med ett hektiskt bombardemang av förvrängda synthar, svingande visslingar och tuggande trummor som markerar den som en kammarfolkssvep a la Grizzly Bear, men går sedan mörker och utan varning en minut in för ett kort stopp för vokala och slämmiga gitarrromantier. Den hämtar sedan upp sig i en oförutsedd skräpslängare, och slutligen lugnar ut sig som en härlig indie-pop pärla.

Men att fortsätta lista varje utveckling inom dessa låtar skulle ta för lång tid och vara näst intill omöjligt ändå — det pågår helt enkelt för mycket att det kräver flera lyssningar för att lägga märke till och ännu fler för att börja förstå. Nästan varje låt (förutom den förtjusande 90-sekunders svenska folkkvartetten “Var Har Du Vart?” skriven av Dungens Gustav Esjtes), använder sig av polyrhythmer, flera språk och icke-återkommande hooks. Du är mer benägen att ha favoritsektioner inom låtar än en faktisk favoritlåt som helhet. Men trots den avsevärda expansen i omfång, trådar Prochet genom varje komposition en lina som bär dig från ögonblick till ögonblick i ett strömlinjeformat flöde, prydande varje tangent med nyanser från samma färgschema.

Först kan det verka som att bandet packar varenda möjlig ljud i detta bara för att se om de kan komma undan med det, men vid andra halvan börjar du märka cykliska stilistiska mönster över låtar som känns som att de fullbordar skivans breda radiecirkel. “Visions of Someone Special, On a Wall of Reflections” använder också österländska strängar, samt widescreen sci-fi synthar, men placerar dem i en mindre kaotisk miljö, använder dem för att framkalla lugn snarare än att framkalla storm. Den likaledes fridfulla, men massiva “Quand Les Larmes D'un Ange Font Danser La Neige” är en översvallande rusning av slagverk och akustisk gitarr som använder sig av mest repetition av alla spår här, om än ständigt uppbyggande och brytande ner de elementen tills de brinner ut helt.

Prochet beskrev skivan för Pitchfork som “en slags brunn jag kunde skrika, anförtro och viska i utan att vara pryd, vilket jag tycker är väldigt svårt att göra med människor, som kan vara så hjälplösa, överväldigade och dömande.” Det tillvägagångssättet är tydligt, med Prochet som kastar sig vid varje hörn av dessa kompositioner för att färglägga dem i de mest extrema konturerna av sin röst. På den mest omedelbara refrängen i “Desert Horse,” erbjuder Prochet i en smidig vokal dubbelspårad av en vokaliser den fördömande insikten, “Så mycket blod / På mina händer / Och det finns inte mycket kvar att förstöra / Jag vet att jag är bättre ensam.” Hon tar sedan ett djupt andetag, och vänder sig till franska för mycket av resten av låten för att spegla de dystra känslan av tragisk sorg, backad av vridande rytmer som går från fladdrande till vacklande och tillbaka igen med omärklig acceleration.

Men trots den råa omedelbarheten av varje splittrande ljud, speglar albumet också den lantliga omgivning där det spelades in. Prochets beskrivning av sitt liv i Sverige gränsar till resebloggshyperbol: “Jag hade en majestätisk skog med en sjö tre minuters promenad från mitt hem. Jag skulle plocka bär på sommaren och gå på promenader när det snöade, mötande ett par vackra hjortar varje gång.” Men även på sitt mest skakande känns musiken på Bon Voyage som den spelades in i sagolika gröna landskap, med animerade skogslevande skogsdjur som sjunger eller spelar i bakgrunden eller brännande solstrålar som tittar in i tusentals fragment genom trädens tak.

Albumets existens är i sig självt en prestation, en som var nära att spåra ur av både år av ofullbordade sessioner och en traumatisk olycka som försenade dess släpp precis när det verkade vara på väg att fullbordas. Men med sin återkomst har Prochet gått vidare och undergrävt våra förväntningar helt — presenterar ett musikstycke som både är starkare än hennes tidigare verk och känns mer unikt hennes eget. Melody’s Echo Chamber var en lovande debut, men Bon Voyage bryter det löftet och presenterar ett ännu bättre: Prochets unika, kompromisslösa vision fullt ut förverkligad.