MUNA vet vad de vill ha

Även om den släpptes förra september strax efter Labour Day, den symboliska slutet på årets varmare månader, blev MUNA:s "Silk Chiffon", med Phoebe Bridgers, snabbt en sommarlåt 2021. Eller kanske sprutade låten av så mycket glädje och ljus att den fick några av oss att tro att sommaren kunde vara för evigt. Vi kom överens om att kanske livet är så roligt. Den enkla, svävande refrängen ("Silk! Chiffon! Så här känns det, åh, när hon är på mig") måste innehålla samma kemikalier som en första kyss eller doften av din partners tröja. Det är synd att de inte kan börja sälja "Silk Chiffon" på flaska.

Den snabba virala spridningen av hiten förde MUNA in en ny fas av deras karriär, vilket gör det till en passande öppning för deras självbetitlade album. Efter 2017 års About U och 2019 års Saves The World, blev det Los Angeles-baserade bandet - som består av Katie Gavin, Naomi McPherson och Josette Maskin - av med sitt stora skivbolag och anslöt sig till Bridgers' Saddest Factory Records förra året. Trots deras övergång till ett oberoende skivbolag, MUNA är deras största album hittills, fullt av skinande nya sommarlåtar. Åttiotalets dansmusik och nittiotalets pojkbandshymner infiltrerar de 11 spåren. Och, till skillnad från på deras två första album, är gruppen mer optimistisk än någonsin. "Det är en del av vad vi borde sträva efter som queer-personer," sa McPherson till Pitchfork. "Världen är fortfarande så otroligt förtryckande för så många i vår gemenskap att det förblir radikalt att vara glad."

Precis som i "Silk Chiffon," där ångestfullt snurrande i en CVS och känna sig lyft på rullskridskor inte är ömsesidigt uteslutande, är MUNA fylld av nyanser. Dysterare stunder har glimtar av hopp; varje glädjefull poplåt erbjuder stön av bittersött. På den klubb-klara "What I Want," implicerar berättarens euforiska upplevelse i en gayklubb en tid i deras liv när de inte kände sig så fria. Med den eteriska "Loose Garment" erkänner Gavin att sorgen över en tidigare relation kanske aldrig försvinner, men hon kan bära den som en flödande bit tyg, snarare än en kvävande halsband. Varje MUNA-linje är brutalt ärlig mot sig själva, sina älskare, världen. Det är den mest uppriktiga popmusiken som finns.

Begär grundar MUNA:s musik mer än någonsin. "Jag har tillbringat för många år med att inte veta vad jag ville, hur jag skulle få det, hur jag skulle leva det, och nu ska jag ta igen allt på en gång, för det är just vad jag vill," sjungs det som ett mantra på "What I Want." "Handle Me" och "No Idea" staplas ihop som systerspår. Den förra's vidsträckta gitarrer ligger varsamt över Gavins lätta sång som ber att bli hanterad och berörd. "Jag kommer inte att gå sönder, jag lovar," kvidrar hon. Mitski har skrivit "No Idea" som är som queer pop's motsvarighet till Liz Phairs "Flower" (utan sarkasm). När Gavin kysser en servett för att perfekta sin läppstift, retas hon, "Du har ingen aning, de saker jag tänker på dig när du inte är här," över en pumpande beat. Bandet är oemotståndligt förälskat i en älskare på den sprudlande, Prince-inspirerade "Solid," och förmedlar att det mest attraktiva med någon är deras självförtroende. "Hon är inte en skärm som du projicerar på. Hon är inte en scen på din filmuppsättning," hävdar Gavin.

Självsäkerhet är också vad som gör MUNA speciella. Även om "Anything But Me" är en bedrägligt upbeat breakup-låt, är den ännu mer en deklaration av själv-kärlek: "Du säger att du behöver lättnad / Tja, jag hoppas att du får allt du behöver / Allt utom mig." "Kind of Girl", en ballad inspirerad av Chicks och Sheryl Crow, fungerar som albumets mittpunkt, med Gavin som lovar att omdefiniera sättet hon pratar med sig själv. "Jag skulle kunna stiga upp imorgon / Prata med mig själv riktigt milt," sjunger hon i refrängen. "Jag gillar att berätta historier / Men jag behöver inte skriva dem i bläck / Jag skulle fortfarande kunna ändra slutet." MUNA är nu mer självsäkra när det gäller att leva i nuet, njuta av passion så mycket som möjligt och tillåta för flytande när de definierar sig själva för världen och för sig själva. Livet är tufft, men det är också så roligt. Båda kan vara sanna samtidigt.