Veckans album: Wolf Parade EP 4

Jag var en 19-årig universitetsstudent när jag upptäckte Wolf Parade. Det var januari, och jag har minnesbilder av att lyssna på "Shine a Light" medan jag såg min andedräkt sväva ut ur min mun när jag gick runt på min lilla collegecampus i Wisconsin, på väg till någon vinterkurs. Albumet, Apologies to the Queen Mary, hade funnits ute i ungefär fyra månader, men det var innan jag upptäckte Pitchfork, så jag minns tydligt att jag läste ett nummer av Rolling Stone—den tidningen kommer alltid att vara underskattad för den effekt den har på småstadskids över hela Amerika som gillar musik—som entusiastiskt skrev om en grupp kanadensiska "indie rockare" (jag visste knappt vad det faktiskt betydde) som hade spelat in ett album på en båt, och jag minns att jag tänkte, "Vänta, det finns album från en hel grupp band som jag inte känner till som släpps, och det här är tillräckligt bra för att nämnas i Rolling Stone, jag behöver detta i mitt liv omedelbart."

Jag skulle våga påstå att det här ligger i topp fem över de album jag lyssnat mest på i mitt liv. Jag känner den snedvridna takten av "You Are a Runner" i min cellulära struktur. Mina stämband har aldrig återhämtat sig från antalet gånger jag skrik-sång "I’ll Believe in Anything" i min 2002 Saturn SL-1. Jag vet hur länge uttoningen av "This Heart’s on Fire" är djupt inne i min hjärna. Jag lyssnade på "Shine a Light" så många gånger för att vara säker på att jag kände till alla texterna att jag är ganska säker på att jag kan upptäcka en tappad takt i trumlinjen.

Vilket är att säga, så länge det finns en publik för en "comeback" Wolf Parade EP, är jag mycket en del av den.

Wolf Parade gick tekniskt sett "bort" 2011, men egentligen betydde det bara att deras extremt produktiva medlemmar gjorde något annat i fem år. Co-frontman Dan Boeckner—han med Springsteen-sloganen på Wolf Parade-låtar—jobbade med Handsome Furs, Divine Fits och Operators. Spencer Krug, den andra frontmannen, gjorde sin konstiga experimentella grej med Moonface, Swan Lake och Sunset Rubdown. Det verkade alltid som om Wolf Parade skulle komma tillbaka; det fanns ingen offentlig fiendskap, bara kanske en tyst acceptans om att Wolf Parade är en större band än något sidoprojekt som någon av killarna har. Så deras tidiga 2016-annons om en comeback—och en turné—kändes lika avslappnad som killarna i Wolf Parade. De skapade sociala mediekonton, tillkännagav turnén och sa att de har ny musik på väg.

Denne nya musiken kom äntligen förra veckan, i form av EP-4, även känt som det fjärde självbetitlade albumet bandet har släppt sedan det första 2003. Och, helt förutsägbart, låter det som om 2006-2015 aldrig hände, och alla livets problem skulle kunna ackompanjeras kompetent av en grupp kanadensare som ylar och skriker över gitarrer och skrikiga orgelinjer. Från den öppnande kraften av "Automatic"—till denna dag gör ingen inom indie rock öppnande toner bättre än Wolf Parade—till den avslutande kontrollerade kaoset av "Floating World," detta är så bra som du har rätt att förvänta dig.

Höjdpunkten är "C’est La Vie Way," en skapelse av Spencer Krug som svävar in i en fraktalhimlen via sin lager av syntlinje. Att klaga på en 4-låtars EP som är för kort är för dumt, men herregud om inte denna grej lämnar dig hungrig. Här är vi hoppas det finns mer ny Wolf Parade-musik i röran, och detta inte är den enda nya meddelandet vi får som ett resultat av bandets återförening.