Deerhunters nya album fortsätter trots förstörelse

Även om jag är säker på att tidigare generationer och epoker hade sina stunder av fatalism, de stunder då det kändes som om existensen skulle ta slut, man, känns det definitivt som att vi närmar oss slutskedet av vad denna era är, eller hur? För att inte lägga till det jag är säker på är din puttrande existentiella skräck, verkar det som att de barn jag får kommer att ärva en helt annan värld än den som jag kom skrikande in i, av politiska, miljömässiga, filosofiska, ekologiska skäl och varje stort ord för ämnen som gör livet idag till en jäkla plåga. Det är svårt att fortsätta leva, försöka tjäna sitt liv genom att uttrycka sig själv när det kanske inte ens finns en värld värt att uttrycka sig i om 20 år, eller ens fem. Den centrala frågan ligger i hjärtat av Deerhunters superlativa åttonde album, Why Hasn’t Everything Already Disappeared?, ett kvasi-konceptalbum om en värld där cancer är "lagd i rader," och människor inte har många alternativ annat än att fly vardagen i slätterna.

Deerhunter som når åtta album var inte riktigt den bana du skulle ha gissat på när de slog igenom efter 2007 års andra album Cryptograms. Deras psykedelia-rock, vänsterinriktade tendenser kändes brännbara, som ett band som skulle flyga nära solen en tid för att sedan försvinna. Men under det gångna decenniet har de tyst och stilla blivit ett av indie rockens mest konsekvent fantastiska och ständigt sökande band. De kan göra knasig garage-rock (2013 års Monomania), glittrande shoegaze (2010 års Halcyon Digest) och mjuk klassisk rock (2015 års Fading Frontier). På Why Hasn’t Everything Already Disappeared? går de pastoral och levererar ett album som låter som vindblåsta korn, som damm som svävar från en sidoväg. (Musikvideon för “Death In Midsummer” är kanske den bästa kopplingen av plats och låt du kommer att se den här kvartalet). Gitarrerna är minimala och används för maximal effekt, medan cembalon och pianot intar scenen, vilket betyder att detta album troligen är det mest delikata Deerhunter-albumet hittills. Det kan också vara deras bästa.

Why Hasn’t öppnar med sin mest vidöppna, vidsträckta låt, “Death in Midsummer,” som tillkännager det huvudsakliga musikaliska temat för albumet: blinkande, spöklika cembalofigurer. “Death in Midsummer” byggs upp och byggs upp tills den slutligen faller ihop i ett krispigt gitarrsolo, det första ögonblicket då fans av Fading Frontier kommer att sätta sig upp och inse att Deerhunter är här för att spela. Härifrån finns Kinks-liknande provinsiell pop (“No One’s Sleeping”), stately stompers (“Elemental” och “Futurism”) och kanske den rakt igenom funkigaste låten i Deerhunter-låtkatalogen, “Plains,” som har en svävande, följsam baslinje och Tom Tom Club-trummor. Lyriskt målar Cox livfulla skärvor av en dystopisk verklighet, ju mer du dyker ner i det, desto mer inser du att det inte är från något konceptalbum, utan verkligheten själv.

Why Hasn’t avslutas inte med några svar, varken från sin titel eller på annat sätt. Dess budskap ligger i dess existens. Även om allt verkligen kommer att försvinna, om de kommer att tvinga oss in i backar eller in i maskiner, eller om livet börjar likna dystopisk science fiction, måste du fortfarande fortsätta skapa och försöka få allt att hänga ihop.