Ambrose Akinmusire spelar blues

Under loppet av fem, nu sex, täta, komplicerade, fantastiska, otroliga album, har Ambrose Akinmusire gång på gång utmanat och anpassat jazznormer, och använt sin jazz som en spegel mot samhället, ifrågasättande de mammutfrågor som präglar vår tid, från polisbrutalitet till vit överhöghet, till strukturell rasism, till de dagliga utmaningarna i den afroamerikanska gemenskapen. Hans debutalbum på Blue Note 2011, The Heart Emerges Glistening, hade låtar tillägnade Oscar Grant—liksom Akinmusire, en son av Oakland, som blev mördad av polisen 2009—och hans album från 2014, The Imagined Savior Is Far Easier to Paint, tog itu med hjältedyrkan och hade en låt där han läste namnen på personer som dödats av polisen. 2018 års Origami Harvest sprängde det arbete han gjort tidigare, till förmån för mestadels förbättrade kompositioner med freestyle rap-verser ovanpå.

Akinmusire:s sjätte LP on the tender spot of every calloused moment kommer vid en särskilt gripande tidpunkt, med tanke på den rättfärdiga oro som råder runt om i USA, i dussintals städer, och albumets stämning matchar detta ögonblick: det är trött och har fått nog. Akinmusire, efter diskussioner med en annan ikonoklastisk geni som gjorde sin jazz politisk, Archie Shepp, koncipierade on the tender spot som sitt "blues"-album, där hans spel är mer allvarligt, avskalat och rått. Inte för att Akinmusire har förlorat något av sin kraft; detta är ett album som kommer att stoppa dig helt och hållet, och lägga dig lågt med varje ny rörelse.

Akinmusire stöds av sin vanliga kvartett bestående av pianisten Sam Harris, basisten Harish Raghavan och trummisen Justin Brown, som ger dessa låtar en avskalad stämning. Albumet är uppbyggt kring två hyllningar till viktiga gestalter i Akinmusire:s jazzutbildning. Den första är "Mr. Roscoe (consider the simultaneous)," en låt som hedrar Roscoe Mitchell, grundare av den legendariska avant-garde jazzgruppen Art Ensemble of Chicago, och Akinmusire:s senaste live-samarbetspartner. Akinmusire såg Art Ensemble som en av sina första jazzkonserter efter att ha vunnit en tävling som mellanstadieelev, och den öppnade en helt ny väg att tänka kring musik för honom. Låten här ger utrymme för hans lyriska trumpetlinjer och maniska tonförskjutningar samt de svajande sandarna som kännetecknar Art Ensemble-katalogen. Den andra hyllningen är "Roy," en låt tillägnad den nyligen avlidne Roy Hargrove, en annan trumpetare som blandade rap och jazz, och som hade Akinmusire i sin grupp i början av den senare:s karriär. Här är stämningen mer begravningsaktig, men lyft av Akinmusire:s med öppna ögon-spel.

Albumet kulminerar med "Hooded procession (read the names aloud)," en låt med Akinmusire som spelar en Rhodes, utan ackompanjemang, en gripande, förödande nedtoning som fångar under sina tre minuter all tumult, terrorism och sorg som finns i albumets centrum. on the tender spot of every calloused moment kan vara Akinmusire:s finaste prestation, det sjätte albumet av Akinmusire som tyst bygger en mästerlig samling verk som visar hur jazz kan fungera som musik som säger något om livet i 21:a century America.