Julia Jacklins 'Crushing' Uppbrott

Förra sommaren följde Julia Jacklin upp sin starka och lovande debut från 2016, Don’t Let The Kids Win, med något helt annorlunda: Ett avslappnat indie-rocktrioalbum med några kompisar under namnet Phantastic Ferniture. Albumet blev orättvist förbises av de flesta, men hade en rufsad, lös känsla som, ihop med Jacklins låtskrivarintelligens och svävande röst, gjorde det omöjligt att ignorera när man väl hört det.

Jacklin är solo igen med Crushing, hennes andra LP som soloartist, och inget av hennes tidigare album kunde ha förberett någon för detta: Crushing är en obarmhärtig och uppriktig dissekering av ett uppbrott, absolut skakande och skakande i sin lyriska specificitet och öppenhet. Crushings 10 låtar undersöker de tumultartade vågorna som finns i varje uppbrott. Att separera i en relation är inte linjärt; det kommer i våg efter krossande våg. Vreden ger vika för sorg, som ger vika för ånger som ger vika för att försöka glömma dem som ger vika för mörk acceptans. Jacklin fångar allt detta i Crushing.

Crushing öppnar med “Body,” en låt som beskriver en till synes verklig fight med hennes pojkvän om att han blev utslängd från ett flyg för att ha rökt på toaletten, vilket kulminerade i att hon undrade om han skulle använda nakenbilderna han tog av henne för att skada henne i framtiden. “I’m gonna leave you / I’m not a good woman when you’re around” sjunger Jacklin högtidligt över den sparsmakade trumrytmen och en strängad gitarr, och fångar så mycket med så lite, Jacklins låtskrivarsalstrik.

Albumet rullar som omslaget till Unknown Pleasures genom känslorna efter uppbrottet, ofta ackompanjerat av instrumentering som matchar upp- och nedgångarna. “When the Family Flies In,” som slutar med en smärtsam fundering över musikvideon hon skickade till sitt ex sista gången de pratade, är helt och hållet piano och ljuva toner, medan “Pressure to Party,” en låt om att vilja tvinga sig själv ut i samhället efter uppbrottet, men ta sig tid innan man försöker älska igen snart, är upp-tempo, med gitarrsolon och högljudd. Crushing, så mycket som det är ett uppbrottsalbum, är även en utställning över hur varierad Jacklins låtskrivarskicklighet har blivit de senaste tre åren; hon kan göra löst knutna indie rock och pianoballader och akustiska lägereldslåtar och grova utrop utan ansträngning i rad här.

Crushings båge är en av återtagande; genom dessa låtar kan Jacklin återta en viss kontroll över sin kropp, hur hon vill bli älskad, och sitt eget sinnesrum. Albumet avslutas med en personlig bekräftelse och en bekräftelse på att hon är redo att släppa taget. “I’ll be OK / I’ll be alright / I’ll get well soon / sleep through the night / don’t know how you’re doing, but that’s what I get / I can’t be the one to hold you, when I was the one who left,” sjunger hon tyst över en Chemtrail-gitarrlinje. Crushing kanske är historien om Jacklins personliga uppbrott, men det är också hennes mest universella skiva; det är en salva när du är i botten av ett uppbrott och till slut kommer du få tag i dig själv, prova restaurangen som ditt ex alltid ville gå till, säga “skit i dem” och gå vidare.

Du kan strömma Crushing över på NPR. Det släpps på fredag.

Foto ovan av Nick Mckk.