Silvana Estrada, från att hela hjärtesorg till poetisk revolution

Som ordet "marchita" (som betyder " vissnad ") antyder, avslöjar det nya albumet också en sorts transformation genom hennes "poetiska revolution", ett helande hjärta. "Det är ett album efter en uppbrott," avslöjade Estrada. "Men jag vill att det ska vara medicinskt, för att skapa dessa låtar var så curativo (helande), nästan som att meditera. Det var också en riktigt ensam process." Isolering och, ibland, återhämta sig från indignation är några fall som har drivit Latinamerikas största kvinnliga sångare till legender; titta bara på Chavela Vargas eller Mercedes Sosa. 

Uppvuxen i Coatepec, Veracruz, av globetrottande luthierföräldrar, är hennes hemstat välkänd för sin rika folklore, kaffplantager, olmekereliker och ädelstenar som bildas i de bergiga regionerna. Och medan Estrada har sett utåt för att inspirera sin kreativitet — hon hävdar influenser från Violeta Parra, ledare för 60-tals New Chilean Song Movement, till Billie Holiday, men också Son de Madera, den legendariska son jarocho gruppen från Xalapa — förblir hennes fötter stadigt rotade i sin egen kultur. 

Efter en tid i New York City och en skivutgivning med jazzgitarristen Charlie Hunter, Lo Sagrado (2017), reste Estrada till Mexikos huvudstad, där hon har odlat sitt ljud i de senaste fem åren. Vid 24 års ålder har Veracruzana gjort sitt avtryck, etablerat sig som en av de mest spännande singer-songwriters i Mexiko Citys robusta musikersamhälle, och anslutit sig till kollegor som folkmusikern jarocho musikern Natalia Lafourcade och den chilenska popsångerskan Mon Laferte. Hon har också beskrivits som "en av Mexikos största unga talanger och sångare" av KCRW. 

Jag pratade med den mexikanska singer-songwritern för VMP om hur hon förnyade sig själv och spröt fram från förlorad kärlek, upplevelsen av att lyssna på musik på vinyl och hur hon har omfamnat sina rötter för att driva sin kreativa verksamhet.

Låt oss börja från början: Jag läste att dina föräldrar är luthierer. Jag skulle föreställa mig att du alltid har varit omgiven av musiker sedan du var liten, stämmer det?

Ja, mina föräldrar är också musiker. Min mamma är klarinettist och min pappa spelar kontrabas. Han spelade i en orkester i Veracruz i många år. Sedan blev de bara trötta, antar jag, och flyttade till Cremona, Italien, för att lära sig göra instrument. Cremona är platsen där [Antonio] Stradivari föddes, och [den internationella skolan för violinbygge] där är verkligen viktig för luthery utbildning. Vid något tillfälle kom de tillbaka [till Veracruz], jag gissar för att de ville skaffa barn. Mexiko är en riktigt bra plats att ha barn på eftersom vi har denna latinamerikanska tradition av att skydda barn. Det är inte [säkert] som i Europa — barn kan inte gå på gatorna ensamma — men socialt är det rikare för mig i termer av gemenskap. Så de kom tillbaka och startade sin egen ateljé i Veracruz och började arbeta. Så, ja, jag växte upp omgiven av instrument och musiker. 

Jag började också spela piano och violin i ung ålder, och jag växte upp med denna riktigt strikta metod för att lära. Även om [mina föräldrar] arbetade mycket med klassiska musiker, var jag alltid kopplad till en mer avslappnad sorts musik. Musik var också vårt sätt att fördriva tiden. I slutet av fester, las comidas med la familia, tog vi alltid fram våra jaranas eller gitarrer och började sjunga låtar. 

När var ögonblicket då du insåg att du ville satsa på musik som ett yrke?

Jag visste aldrig förrän jag var omkring 16, men jag sjöng alltid och skapade musik hela dagen. Jag insåg inte hur mycket jag brann för det. Och vid något tillfälle tänkte jag, "Åh, jag gör konserter i mitt huvud," och, "Åh, jag kan betala min hyra med musik, och jag är på väg att släppa ett album." Tidigare försökte jag llevarle la contra a mis papas (gå emot mina föräldrars önskemål). De var som: "Ja, Silvana, hon kommer att bli musiker!" Och jag var som: "Självklart inte." När jag var tonåring ville jag bli volleybollspelare och jag var verkligen seriös med det, så jag tog lektioner i ett år. Sedan ville jag bli psykolog och jag köpte alla dessa böcker. Jag var så ung och jag förstod ingenting av dem, men jag läste dem fortfarande. Mina föräldrar var förfärade. De var som: "Varför sjunger du inte längre?" Men det varade i ungefär två till tre år, och jag började till slut göra musik.

Du föddes i Veracruz, bedrev någon musik i New York, och nu är du i Mexiko City. Hur har denna gränsöverskridande erfarenhet berikat din egen musik?

I Veracruz lärde jag mig mycket för jag tillbringade två år med att studera jazz på universitetet, där jag lärde mig många tekniker och teorier. Även om jag inte tillämpar teorin nu, hjälpte det mig att utveckla ett musikaliskt språk. Jag samlade bara fina saker från universitetet eftersom jag bara gick på kurser [som gynnade min karriär] — jag var en dålig student eftersom jag bara gick på kurser jag ville lära mig av. All den informationen hjälpte mig så mycket, särskilt med att improvisera, skapa eller höra musik, och hur man utvecklar sitt eget sätt och förstår ljud. 

Sedan var New York verkligen roligt eftersom det handlade om jazz, och där började jag spela min egen musik. Jag minns att Charlie Hunter, min kollega, sa till mig: "Kille, vad gör du? Du behöver inte sjunga på engelska eller i ett Ella Fitzgerald-repertoar. Du har denna vackra musik du behöver arbeta med, det är din väg. Låt dig inte distraheras, du klarar det." Det är det viktigaste jag har lärt mig i New York — att vara medveten om min egen musik, att det är vad jag vill göra och att det kommer att fungera. 

Här i Mexiko City lärde jag mig kraften i låtar och hur viktiga de är för vår kultur; jag menar, för alla kulturer, men särskilt för Mexiko. Det är fullt av musiker, sångare och låtskrivare från hela Latinamerika och Spanien. Det är centrum för latinamerikansk låtskrivning. När jag kom hit fick jag träffa några fantastiska människor. Jag har aldrig riktigt sett detta med andra typer av musik. Om du har en bra låt kommer folk att märka det, som dina kollegor och andra låtskrivare. De kommer att komma ihåg dig för vi är galna i låtar, och vi kommer att ta med dig ut för vi är verkligen som en gemenskap. Vi känner genom låtar för vi har inte så många kulturella platser eller stöd. Musik är platsen där alla kan känna, lära sig att känna och lära sig att säga: "Hej, jag känner detta. Jag har detta på hjärtat." 

Du släppte nyligen din musikvideo för "Te Guardo," som jag läste var inspelad i Dominikanska republiken. Vad drog dig till att filma i DR? Och vad var visionen du hade i åtanke för videon? 

Vi filmade i Dominikanska republiken för att min manager [Edwin Erazo] är därifrån. Han co-regisserade också videon tillsammans med Karla Read, som är från Santo Domingo, Dominikanska republiken. Så, det kändes bra för oss att åka dit och filma i Valle Nuevo, vilket är detta vackra berg. 

Jag visste inte [att det fanns berg] eftersom varje gång jag tänker på Dominikanska republiken, playas, Samaná och Punta Cana kommer till tankarna — sommarvibbar. Sedan kom vi till detta vackra berg, och det är verkligen kallt där vi filmade. Vi gjorde ett campamento, och det var verkligen trevligt. Det var 17 personer som arbetade med videon, som kommer att vara en del av ett större projekt, en kortfilm. Ett videoalbum! Vi tillbringade ungefär en månad där och spelade in en video för varje låt på mitt nästa album, Marchita. 

Vad var några av de huvudsakliga målen du hade i åtanke när du skapade låtarna till ditt debutalbum?

Marchita är ett antal låtar som jag skrev när jag försökte återhämta mig från en riktigt dålig uppbrott. Alla dessa låtar kommer från denna resa jag tog för att förstå vad som hände i mitt hjärta och i mina känslor. Det är ett album efter en uppbrott, men jag vill att det ska vara medicinskt eftersom att skapa dessa låtar var så curativo (helande), nästan som att meditera. 

Det var också en riktigt ensam process. När jag började sjunga dessa låtar, sjöng jag bara med min röst och små instrument, mi cuatro venezolano. Så, när jag kom till studion ville jag verkligen bevara sårbarheten och kraften i musiken. Jag ville leka hela tiden med dessa två perspektiv: det sårbara sättet att sätta ut min röst och dela ett ärligt budskap, och kraften och styrkan i att se hur jag sjunger, samtidigt som jag använde minimalistiska instrument för att skapa denna intimitet för mina lyssnare. Det handlade om att hitta rätt plats för att skapa denna värld. 

Det är också ett konceptuellt album eftersom det berättar en historia. Det var viktigt att fylla det med övergångar från [en] låt till nästa, och sedan de instrumentala delarna eftersom, förstås, jag var verkligen intresserad av instrument, särskilt violin. Jag fick detta mörka slags [soniska] universum [men] den viktiga delen av detta album är ljuset. Det är som en ständig strävan efter ljuset. Det var vad jag ville skapa.

Jag växte upp med att lyssna på kasetter och CD-skivor eftersom jag föddes på 80-talet, och jag undrade hur din utveckling av att lyssna på musik har varit. Vad är din personliga preferens för att lyssna på inspelad musik?

Jag växte faktiskt upp med att lyssna på CD-skivor och använda videoband. Sedan när jag var tonåring, lyssnade vi på Spotify, YouTube och Apple Music. Men sedan lärde jag känna alla dessa vänner här i Ciudad de México, och de är verkligen för vinylskivor. Jag lärde mig att njuta av upplevelsen av vinylen. Nu har jag också vinylskivor, och det är som en slags beroende. Den senaste gången jag var i New York, tillbringade jag en hel morgon med att leta efter vinylskivor. Vinylskivor är som [en upplevelsemässig] sak, känslan av att vara hemma för att lyssna på dem, till skillnad från AirPods. Du måste vara i ögonblicket, du måste byta från sida A till sida B, så du måste vara engagerad. Det är också riktigt meditativt på ett sätt och ljuden är så olika. Jag har dessa jazzalbum och jag kan höra trummorna som de var här bredvid mig varje gång jag lyssnar på vinylen. Det är något jag verkligen njuter av, att ha möjligheten att stänga ögonen och känna att du faktiskt är där. Speciellt, Blue Note-typens vinylskivor. Jag verkligen uppskattar upplevelsen. 

Jag blev först intresserad av din musik när jag hörde ett samarbete du gjorde med Natalia Lafourcade, en väldigt vacker tolkning av "La Llorona." Och ni båda är från Veracruz! Hur kom det sig?

Vi har varit riktigt bra vänner i ungefär fyra år. Vi är från samma stad, och vi bor typ, bredvid varandra, men vi visste inte om varandra då. När jag släppte min första EP, Lo Sagrado, albumet jag gjorde med Charlie Hunter, skrev hon till mig på Instagram och sa: "Jag älskar detta, vi borde äta middag tillsammans," och jag var som: "Åh, min gud, jag älskar dig. Jag kan inte tro att du säger detta." Vi blev riktigt bra vänner sedan dess. Vi tillbringade jul och nyår tillsammans. Sedan började vi sjunga tillsammans för, förstås, vi är båda galna i att sjunga, och vi sjöng [tillsammans] hela tiden.

För någon som aldrig har besökt Veracruz, vad är några viktiga saker för dig att förklara om din hemstad? Vad är viktigt för dig att representera om platsen du kommer ifrån?

Jag är från Coatepec. Jag älskar många saker där, men musiken är verkligen viktig för mig. Vi har son jarocho överallt. I Coatepec, och hela Veracruz gör vi fandangos; det är en traditionell fest där vi spelar musik. Vi tar fram våra jaranas och alla sjunger, dansar, spelar och dricker mycket. Vi har både många berg och stränder. Jag är från berget. Jag växte upp omgiven av stora floder och kaffplantager. Något jag speciellt gillar med min hemstad är kaffet, vi har utmärkt kaffe. Människor från bergsområdet är inte så fysiskt som människor från söder. Det jag älskar med oss är att vi är lugna och respektfulla människor som alltid dricker kaffe och äter pan dulce. Det är så vi vill leva. Det är verkligen trevligt.