Jackie Hayes attackerar sina påträngande tankar i 'Over & Over'

Hayes perfektionistiska tendenser ger resultat just nu: Med den kommande oktoberutgåvan av Over & Over, är Hayes tillbaka på turné efter att ha gjort ett par sommarspelningar med The Regrettes. Hon lämnade nyligen sitt långvariga hem i Chicago för att bo i Los Angeles. Hon har också ett nytt skivbolag (Pack Records), och hon spelade nyligen sina två första huvudkonserter på tre år i Chicago och New York. Tusen av fans kopplar med Hayess känslosamma texter och hennes karismatiska liveframträdanden.

I takt med den senaste strömmen av ultra-konfessionell Gen-Z-lyrik (Beabadoobee, Flower Face, Snail Mail), tenderar Hayess skrivande att kanalisera inre ångest i sin musik. Men till skillnad från de nämnda bedroom-pop artisterna, lutar Hayess kompositioner åt det aggressiva — varje ord levereras med en snyft eller en snarl. På den skrikande Over & Over öppningsspåret "Intro (One Dimensional)" kritiserar Hayes en partner som vägrar sätta sig in i hennes situation. "Det känns endimensionellt / Vi är inte ovillkorliga," avslutar Hayes med en stöna. Under tiden svänger den tidiga singeln "Bite Me" mellan självbärande sårbarhet och murbygge-isighet. ("Kan jag ställa en fråga? / Jag är rädd för svaret / Bara laga ihop det / Och jag fixar mig själv / Så att du kommer att gilla mig / Vad vet du nu? / Så att de alla kan bita mig.")

Fylld med lo-fi, ultracatchy gitarr-pop låtar, Over & Over är, som Hayes skrev på Bandcamp, “en dagbok över hur jag kände mig under det senaste året, ett flöde av medvetande, inre monolog, spridda tankar som jag sätter ihop för att skapa hela låtar, mycket av det kan tolkas på olika sätt, många gånger vet jag inte vad jag skrivit om förrän jag är klar.”

Verkligen, Hayes kan inte nog betona hur flödet av medvetande låtarna är på denna DIY-core debut, som producerades av Billy Lemos (Omar Apollo, Binki, Dua Saleh, Lava La Rue) och mixades av Henry Stoehr från Slow Pulp. “Det var i princip som en dagboksinlägg, där du bara skriver ner varje enskild sak som kommer ut ur din hjärna samtidigt och får ut allt,” säger hon. För att komplettera denna typ av musikaliskt blodutlopp kände Hayes sig dragen mot högenergiska, drivande melodier — den typen av dynamiskt spel som skulle passa en liveupplevelse. “Jag vill framställa mig själv som en mer högenergisk artist,” säger Hayes. “Jag gillar att tänka på hur saker skulle gå live. Personligen tycker jag om att uppträda på snabba låtar, springa runt på scen. Det är bara roligare för mig.”

Den typen av punk-inspirerad approach går tillbaka till Hayess tidiga dagar, när hon växte upp utanför Chicago i Waukegan, Illinois, när hon deltog i talangtävlingar och tolkade emo-klassiker från band som Paramore och Pierce The Veil. Uppvuxen i en religiös familj lämnade Hayes hemmet vid bara 19 års ålder och flyttade till Chicago, där hon blev aktiv i DIY-musikscenen och jobbade en rad jobb på livsmedelsbutiker och restauranger för att betala räkningarna. Under tiden släppte Hayes ett par singlar och EPs, inklusive 2020:s take it, leave it och 2021:s There’s Always Going To Be Something. Hon sammanställde också en utvald familj av kollegor — långvariga samarbetspartnern Lemos och Michael Penn II skrev tillsammans There’s Always Going to Be Something liksom fem spår på Over & Over.

Dessutom representerar Over & Over en personlig och professionell triumf för Hayes, som började spela in förra december men var tvungen att övervinna en rad hinder för att ens sätta de sista detaljerna på sin debut. I början av 2022, när Hayes spelade sina första liveframträdanden som förband till Sunflower Bean och Briston Maroney, blev hon oväntat av med sitt förra skivbolag och tappade sin röst under turnén.

För att göra saken värre var Hayes tvungen att sy ihop sig efter att ett vinglas exploderade i hennes hand medan hon var på sitt dagjobb, vilket gjorde att hon inte kunde spela gitarr på en månad. “Det var mycket stopp och start med detta album,” minns Hayes. “Det var en ganska känslomässigt svår tid för mig… Jag var ensam. Det tog tre månader att faktiskt läka. Ibland försökte jag tvinga mig själv att spela eftersom jag kände att jag var tvungen att få detta gjort.

“Jag är tacksam att det läkte, för en sekund kändes det bara inte rätt,” fortsätter Hayes. “Även om stygnen hade försvunnit och allt, [gitarren] kändes bara inte rätt i mina händer. Det var skrämmande. Jag är tacksam över att jag kan använda den igen, men det tog definitivt lite tid att justera.”

Ser man framåt, är Hayes mest exalterad över att vara tillbaka på vägarna för att stödja Over & Over. “Att uppträda är min favoritgrej,” säger hon. “Det har hjälpt mig att ta mig igenom allt.” Hayes arbetar också för närvarande på sitt andra album, om “helt andra saker som har hänt sedan” händelserna av Over & Over. “Men jag gillar att betrakta detta album som en introduktion till min musik,” avslutar Hayes. “Jag ser detta som bara början på vad jag hoppas blir en lång musikkarriär.”