Hur Cass McCombs förvandlade en kall vinter till den tropiska, själsfulla och politiskt laddade 'Mangy Love'

En av de fantastiska sakerna med en Cass McCombs-skiva är att ju mer du lyssnar, desto fler små detaljer avslöjar sig som gör honom till en så unik låtskrivare, vare sig det handlar om oväntade musikaliska inslag eller vitsiga formuleringar. Mangy Love, hans åttonde LP och första för Anti-, är inget undantag, med produktion av Rob Schnapf (Elliott Smith) och Dan Horne (The Chapin Sisters), och gästframträdanden av Angel Olsen, Blake Mills och New Orleans-konstnären, aktivisten och schamanen Rev. Goat Carson, bland andra. Innan albumets släpp den 26 augusti--och innan vi erbjuder det i vår medlemsbutik idag-- pratade vi med McCombs om albumet, dess vinter- och tropiska influenser, hans pornografi-temade "Medusa's Outhouse"-video, och hur en resa till Irland fick honom att skriva mer om politik.

Grattis till albumet och videon "Medusa's Outhouse". Hur kom den till?

Cass McCombs: Regissören Aaron Brown är en gammal vän till mig. Vi är båda från Bay-området. Han har gjort några andra videor för mig tidigare. Vi hade inte gjort något på ett par år och han bestämde sig för att göra den där videon och sätta den till min låt. Det kändes märkligt magiskt och synkront hur allt löste sig. Han började med det som sin egen film. Videon är vackert filmad och den fungerar verkligen bra med texten, men det är också intressant att höra direkt från de kvinnor som är involverade. Vi får verkligen inte höra, i deras ord, mycket så jag tyckte att det var riktigt häftigt att han inkluderade deras röster och perspektiv. En sak jag lärde mig genom detta är hur mycket kvinnor är involverade i den branschen. Det är som att de driver showen.

VMP: Många har en bestämd åsikt om kvinnor som arbetar inom pornografi, men de är människor precis som alla andra.

CM: Ja. Det är uttryck och det är komplicerat. Alla våra liv är komplicerade. Det är därför jag tror att det passar så bra med texten, för det är ett konstigt pussel, ett pussel som du aldrig kan lösa, som Medusa själv, en symbol för magi. Hon är en skyddshelgon för Sicilien, historiskt sett en magisk gudom som man kunde åberopa. Men hon är också uppenbarligen feminin och i andra traditioner åberopas av misogyna skäl, som att hon är en hämndlysten kärring. Så vad jag försökte göra med låten och vad Aaron gjorde med videon är att utforska hur dessa falska kvinnor vi gillar att skapa i våra sinnen inte är verkliga. Det finns verkliga kvinnor. Låt oss höra från dem. Till hell med kvinnorna i våra huvuden.

VMP: På en bredare nivå, gick du in i inspelningen av detta album med ett tema i åtanke eller var det mer spontant?

CM: Jag minns när jag först pratade med Rob Schnapf om vilken typ av skiva vi ville göra. Han sa, "Inga idéer. Låt oss inte ha några idéer. Låt oss bara göra skivan." För så snart du har en idé, kommer du aldrig att göra den saken – det kommer bara att förbli en idé. Jag kände "Okej, jag förstår. Men kan vi snälla få basen att låta fantastiskt?" Det var min enda begäran. "Allt annat kan låta galet och vad som helst, men kan vi snälla bara få basen att låta grym?"

VMP: Du skrev detta i New York och Irland. Hur påverkade det texterna och ljudet?

CM: Tja, de är båda kalla platser och den avskilda vintern en bra tid att arbeta. Jag tycker inte att Los Angeles är en särskilt bra plats att arbeta. Det är för mycket sol, alldeles för mycket. De borde skicka iväg det någon annanstans för de har för mycket av det. Men ja, vintern, det skapar inte nödvändigtvis en kall-ljudande skiva eller gör kalla låtar. Faktum är att jag tror att det kan gå åt andra hållet. För när du fryser din röv av, det jag gjorde var att jag började lyssna på colombiansk funk och soca och kubansk musik och ö-musik och merengue. Det är vad jag blev intresserad av. Som det är fruset och allt is och bara dystert ute och i min lägenhet dansar jag samba runt. Kanske gör jag det motsatta av vad miljön kräver. När det är soligt ute, vill jag bara göra mörkmusik och när det är bitande kallt ute vill jag göra ljus, glad musik.

VMP: Introt till "Run Sister Run" har en väldigt öliknande känsla.

CM: Beatet för "Run Sister" är verkligen en södra amerikansk grej men slutresultatet låter inte alls latinskt. I slutändan känns det som något outtake från Sandinista, något de liksom kickade bort från en tre-LP skiva. Det är en som de inte kunde få med.

VMP: Var reste du i Irland?

CM: Dublin, county Donegal, några andra ställen. En sak med Irland är att det är där hela den politiska aspekten kommer in, eftersom irländarna fortfarande är mycket medvetna om hur hårt de kämpade för sin frihet. De har alla personliga berättelser om 70-talet och 80-talet, när de bevittnade förfärliga handlingar av brutalitet. Jag känner människor som förlorade familjemedlemmar. Och det är allt blandat i deras folkmusik, deras poesi. Jag blev verkligen rörd att se en modern revolution som var framgångsrik och hur den manifesterar sig i deras musik. För deras musik är inte som kommersialiserad – det är folkmusik, det är gratis, det är på puben och det är på gatan. Människor bara gör det. De gör det inte för att tjäna pengar. De gör det för att de sjunger från sina själar, sina magar, för att de vill sjunga.

Varje skiva jag har, finns det minst ett par låtar som handlar om politik på en väldigt grundläggande nivå, även om jag tycker att allt mitt arbete inbegrips av en ideologi som, vad du än vill kalla det, en revolutionär attityd. Men i Irland, musiken är politisk men det slår inte en över huvudet. Här, det är som att om du skriver en politisk låt, blir du på något sätt bortstötta från resten av musiken. Det är som att det finns musik och så finns det politisk musik och det är en annan sak, och alla ni politiska människor kan gå in i det hörnet. Jag förstår inte hur man kan uttrycka sig själv utan att ta itu med politiska frågor. För vi alla har politiska känslor så hur förväntar du dig att jag ska uttrycka mig om jag inte kan prata om vissa frågor?

VMP: Särskilt nu för tiden med valet.

CM: Ärligt talat, när jag gjorde den här skivan hade jag ingen aning om att det skulle bli ... Jag bryr mig egentligen inte ens. Ärligt talat, jag är en "tune in, turn on, drop out"-typ av kille. Jag tror också att som Dada, den mest politiska responsen är vanligtvis abstraktion. Bara vägra att ens använda språkets aggressor, för så snart du engagerar dig i dialog med dem, har du redan förlorat. Du har underkastat dig deras regler. Så jag tror att abstraktion är ett väsentligt vapen inom konsten.

Som Will Rogers sa, "Allt jag vet är vad jag läser i tidningarna." Men jag pratar också med människor, främlingar, precis som slumpmässiga personer, går till baren, inleder en konversation och sedan har långa konversationer med vänner om deras känslor. Jag är intresserad av vad andra människor tycker. Det hjälper mig att tänka, att se andra människors perspektiv på allt detta våld och galenskap och orättvisa, som små barn blir skjutna och poliser får inte ens en örfil på handleden. Det är galet. Vad ska vi tänka? De förberedde inte oss för detta. Vi är totalt oförberedda på att vara inte bara vittnen utan implicerade i detta våldsamma samhälle. Det är inte som att vi står utanför det. Vi är en del av det och så när detta skit händer, så fick vi det att hända och det är riktigt frustrerande att ha blod på våra händer. Det finns ingen oss och dem. Det är bara oss. Jag ser att många vita artister inte pratar om det. Det är okej att svarta artister pratar om det men vi behöver verkligen att andra också gör det. Denna hela "Jag ska bara hjälpa de människor som ser ut som jag" attityden är galen. Det är vad som först fick oss i den här situationen.

VMP: Du är en ganska kringresande kille. Hur stor är din vinylsamling?

CM: Stor.

VMP: Vad finns det där som kan överraska folk?

CM: Jag vet inte vad som verkligen skulle överraska folk idag. De skulle inte bli överraskade över att jag har massor och åter massor av country- och folkmusikskivor. Jag tror inte att de blir särskilt överraskade över att jag är en Beatles-samlare, inklusive typ konstiga engelska och tyska versioner och sju tum. Jag menar, jag upptäcker alltid ny musik som blåser mig bort. När jag gjorde den här skivan, försökte jag lära mig mycket om sydamerikansk musik och jag pratar inte om som Tropicalia och allt det där. Det gjorde jag för flera år sedan. Men som merengue och soca och sådant där. Det finns en fantastisk colombiansk funk-kompilation som heter Palenque Palenque, som jag aldrig riktigt kände till. Jag visste aldrig riktigt hur latin och funk var influerat utanför USA. Det verkar väva in och ut ur som reggae-rörelsen, rötterna. För mig är musik inte bara musik. Det är inte estetiskt nöje. Jag menar, ja, självklart är det det, men det finns en anledning till att vi lyssnar på denna musik. Och som hela reggae-grejen. Det är en livsstil, det är ett medvetande, en filosofi, det är en religion, det är allt ett och samma. Det är också Grateful Dead-grejen. Det handlar om punkrock. Alla de där ungarna med sina handgjorda lappar.

VMP: Och du har också mycket själinspirerad musik på det här albumet.

CM: Vi växte alla upp med det. Det är min grej. Jag har alltid lyssnat på det där och, faktiskt, min första skiva, vi jagade ett Al Green-trumljud. Hela grunden till min första skiva A handlar om att försöka göra en Willie Mitchell men vi hade inte tillräckligt med pengar för blåssektionen. Jag har alltid älskat Delfonics, Stylistics, OJs, Spinners, William DeVaughn, Sylvia, allt det där är stort. Men vad sägs om Curtis Mayfield? Vad sägs om Shuggie Otis? Temptations, "Papa Was a Rolling Stone," texten kan ha allvarligt, allvarligt ämnesinnehåll. Det är ingen bra pappa. Ingen glad låt alls men det är en funky låt. Det är grymt. Vad som är så coolt med soumusik är förstås att låtarna är briljanta och musiken är på topp. Men att få musik med ett budskap som är avsett att förändra människors medvetande? Det är verkligen fantastiskt. Det är bara revolutionär budskapsmusik. Min grej är inte så men jag tar med mig den idén.