Dream Wifes självbetitlade album ger styrka åt komplexa kvinnor

“Vi har definitivt en punkig hälsa i meningen att det är en politisk självklarhet att vi är tre kvinnor som säger de saker vi säger på det sätt vi säger dem,” säger Go. “Tre kvinnor som är aggressiva i musiken på ett positivt och stärkande sätt.”

Deras ethos som band inspirerar till samtal, från deras rasande låtar—som albumets avslutning “F.U.U.” där Mjöll nästan blygt deklarerar att hon ska “slå dig, skära dig, slå dig”—till den ironiska linsen genom vilken lyssnare konsumerar dessa budskap, präglat av den skarpa kommentaren av deras bandnamn. För Dream Wife är inte här för att uppfylla någons förväntningar. Istället har de konsekvent krossat till och med sina egna.

Medan de studerade vid Brighton University, kontaktade rumskamraterna Mjöll och Podpadec Go via Facebook för att värva henne till deras fiktiva performance art projektband. De skrev låtar och framförde dem vid en galleriöppning, men att skriva och spela live tillsammans kändes för meningsfullt för att sluta när terminen var slut. Så de skrev några låtar till, släppte en EP 2016, turnerade i Kanada och Europa och skapade effektivt ett större utrymme för kvinnor inom punk.

På deras självbetitlade debut—som finns i Vinyl Me, Please-butiken i en exklusiv utgåva—skapar Dream Wife kaos och spänning med Gos avhuggna riffs, romantik och indignation i Mjölls chameleontiska gnissel och lockar fram en groove via Podpadecs bas. Varje låt dryper av brådska men är oändligt dansbar; de hävdar att revolutionen kommer att punkteras med kärlek—att kvinnor kan ha både sexuella begär och kroppslig oberoende, kan hamna i ett slagsmål och ha en förälskelse. Om en drömkvinna är tänkt att uppfylla varje fantasi, har denna verkligen lyckats.

VMP: Hur mycket påverkar din bakgrund inom performance art den konst du gör nu?

Alice Go: Den kontext inom vilken vi grundades ledde till ett ganska öppet sinne för vad projektet var. Vid den tiden var det ett högkonceptuellt projekt som manifesterades som performance art eftersom vi studerade konst vid den tiden. Vi hade alla varit i band innan dess så det var andra naturen. Efter den initiala perioden av konstprojektet trodde vi att vi skulle lämna det vid det, men det var för roligt för att avsluta. Vi kom tillbaka efter höstlovet på universitetet och var som “Låt oss försöka göra detta.” Detta band har något att säga och det kändes väldigt organiskt. Det var en spänning kring det och det kändes som att människor engagerade sig i det och att folk fick något av det. Om ditt band kan bryta igenom och folk kan känna något från din musik, det är en fantastisk sak.

Uppenbarligen är vi också konststudenter, och vi studerar och analyserar ständigt vad som pågår här och vilket budskap som finns. Jag tycker att det är viktigt för oss att låta kreativiteten ske organiskt och låta detta projekt hitta sin egen väg. Det är en finjusterad maskin. Den har vuxit på så många sätt. Det känns inte fel.

Under en tid då musik och konst granskas som fordon för att bryta mot normerna, finns det mer press att skapa något som är "meningsfullt"?

Särskilt i London just nu, dessa turbulenta politiska tider, är musik ett verktyg för att demonstrera. Punk handlade om en upplopp men det handlade om att omfamna människorna runt dig och hitta solidaritet genom det. När det gäller kvinnors röster, vill vi utmana förväntningarna på kvinnor inom musikindustrin. Vi skriver alla våra egna låtar och vi är stolta över det. Det finns en riktigt spännande punkig rörelse som pågår i London just nu. Människor känner sig osäkra och vi måste komma ihåg att vi alla är i detta tillsammans och kanske är vi alla arga tillsammans men vi kan hitta sätt att kommunicera saker. I London finns band som Happy Meal Ltd. [nu HMLTD] och Nova Twins också, men det känns naturligt för dessa röster att finnas med tanke på det aktuella klimatet. Precis som med punk, tänder turbulenta tider inom politiken upp saker och ifrågasätter detta som vi kallar verklighet, ifrågasätter maktpositionerna.

Att bara vara tre kvinnor som säger saker som betyder något för er är fortfarande radikalt.

Vi har alltid fått “Hur är det att vara tjej i ett band?” och det är en sak där det är verkligen lat journalistik eftersom det är ett annat sätt att begränsa dig. Det normaliserar faktiskt inte dessa roller för kvinnor utan istället blir det en sak som några tjejer gör. För oss är det viktigt att representera och att hitta en röst där man kan normalisera faktumet att vi bara är tjejer som gör detta, skriver låtar, vi gör det på vårt sätt. Jag såg en intervju med Kathleen Hanna från tidigt '90-tal, det här är något som hänt för nästan 30 år sedan, men frågan var verkligen rak och liknande lat journalistik som vi upplevt som kvinnor inom musiken. På 30 år, hur har inte detta förändrats? Jag tror att det är en sak där [det hjälper] att kunna prata om saker på detta sätt i denna intervju.

Det känns orättvist att ställa sådana tomma frågor när du har kraftfulla texter som “Jag är inte min kropp, jag är någon.”

När vi lade ut den låten var det ett ögonblick för folk att engagera sig och ha en konversation, oavsett om det var på sociala medier, någon fick till och med “Jag är inte min kropp jag är någon” tatuerad på sig. Vid en liveframträdande finns det ett ögonblick när vi spelar denna låt, alla dessa kvinnor och män också, sjunger “Jag är inte min kropp, jag är någon.” Det borde inte vara skrämmande för tjejer, särskilt i en rockmiljö. Jag tycker att det är viktigt att respektera att alla måste känna sig säkra.

Några shower på vår turné i Storbritannien förra året arbetade vi med en grupp som heter Girls Against som hjälpte till att främja medvetenhet om att människor är respektfulla och säkra i gig-miljöer. Det finns mycket att få ut av vår musik, hoppas jag, om dessa frågor och dessa budskap.

Det är bra för unga tjejer att se den bilden därute.

På albumet, musikaliskt, lyriskt, [finns det] så många olika nyanser och toner av känslor, känslor. Det finns mjuka, uppriktiga ögonblick och sedan finns det dessa hypervilda, nästan aggressiva ögonblick. Kvinnor är så komplexa. Att se kvinnor representerade på många olika sätt på ett normalt sätt, krossa stereotyper—jag hoppas att vårt album kapslar in återtagande av identitet i den meningen. Och förhoppningsvis budskap om empowerment genom det. Även med en låt som “Somebody,” så mycket som det är ett övervägande feministiskt budskap, tror jag att den låten definitivt talar för kvinnor, [och] det är i slutändan ett budskap till män också. Män behöver ha denna konversation också. Det handlar om att omfamna alla att ifrågasätta kön och förväntningarna på det.

Uppenbarligen har du, precis som de flesta kvinnor, tänkt på dessa saker länge innan de blev nyhetsvärda. Med tanke på allt som händer angående samtycke och sex, tror du att ditt album som släpps nu kommer att resonera tyngre?

Under det senaste året varje kväll när vi spelade “Somebody,” kändes det som att det stämde in med denna större konversation. Det finns definitivt en relevans just nu. Jag skulle hoppas att vårt album skulle kunna vara en del av den konversationen. Jag är stolt över det budskap vi förmedlade. När vi spelar dessa låtar live, känns det definitivt som en del av en större bild just nu.

Det är coolt hur olika kulturella ögonblick kan samlas och arbeta mot ett större mål.

Det är intressant, [på] internet kan du hitta din egen gemenskap. Det finns alla dessa olika sätt att engagera sig i politik [som] det är svårt eftersom vi är överexponerade för information när det gäller nyheter. Den faktiska förändringen och faktiska röster som kommer samman för att göra förändring, vi är så överexponerade att det kan späda ut informationen. Vad som är intressant med #MeToo är att det nästan är tvärtom. Kraften i internet gör att röster hörs. Det är människor som kommer samman IRL också. Det är ett kraftfullt ögonblick i internetgemenskapen och röster som kommer samman. Det är samma med våra följare online. Vi engagerar oss med dem online och det är verkligen viktigt att vi kommer ihåg att hålla kontakt IRL. Det pågår en större dialog men det kommer fram i en känsla av gemenskap, oavsett om det är online eller IRL.

Har du känt den energin hos Dream Wife-följare online och på shower?

Efter en show kommer du att möta människor och de säger “Den låten ‘Somebody’, den hjälper mig verkligen just nu.” Det får dem att känna något och de känner att de är nära förändring. Det handlar om en energi som människor kan hitta inom sig själva på våra shower. Vi turnerar också ibland med vår fotografivän Meg Lavender, hon hjälpte oss att grunda Bad Bitch Club, vilket är ett sätt på shower för människor att känna att de engagerar sig och kan lysa. Meg kommer att vara i publiken före en show och ta bilder av de fantastiska människor som kommer för att se en show. [Det finns] den där känslan av att du vill att folk ska känna att de är på samma nivå som du vilket är riktigt viktigt.

Efter shower talar vi med fans, vi talar med vänner, vi talar med alla tillsammans. Att få sina bilder tagna av Meg och känna att det är ett ögonblick för dem, det är viktigt för oss i termer av att engagera oss med våra fans men också en känsla av gemenskap och solidaritet genom det. Vi skrev i princip detta album, väldigt mycket baserat på att skriva låtar, jamma saker genom i ett övningsrum och ta dem ut och spela dem live. Och det handlar om vad energin är med publiken, hur folk reagerar på saker, vad känner folk efter showen, vilka ögonblick som verkligen talade till människor och ta det tillbaka till övningsrummet och sedan se vad som känns rätt och vad som fungerade. Det är viktigt hur vi engagerar oss med människor och att vi respekterar detta engagemang. Du vill vara stödjande mot dem tillbaka och hitta en röst som talar för oss alla tillsammans.