‘Liten Sparv’: Hjärtat i Dolly Partons bluegrass-trilogi

Denna trilogi markerar en av många höjdpunkter i countrylegendens ständigt föränderliga karriär, och påminner samtidigt publiken om att — för all sin glans och glamour — Parton fortfarande var en bergsflicka i hjärtat. Genom en noggrant kurerad samling av covers och originallåtar återbekräftade Parton sin egen konstnärlighet, en fortsättning på det ambitiösa, karriäromdefinierande arbetet hon gjort på 1998 års Hungry Again, som hon släppte efter upplösningen av Rising Tide, samt 1999 års Trio II, uppföljaren till hennes älskade samarbetsalbum från 1987 med Emmylou Harris och Linda Ronstadt, Trio.

Den andra delen av bluegrass-trilogin, Little Sparrow, är fortfarande en favorit bland Partons djupa och dynamiska diskografi. Där The Grass Is Blue mer strikt höll sig till de traditionella ramarna för bluegrass-musik, Little Sparrow expanderade ljudet för att göra plats för rötter, gospel och folkmusik, och kom samman för vad Parton, i en intervju från 2001 med bloggen Country Standard Time, kallade ”bergsmusik”. Det resulterande LP:et är varmt och intimt, balanserar traditionella låtar (”In the Sweet By and By”) med oväntade covers, som Partons Grammy-vinnande tolkning av 1993 års Collective Soul-alternativa rockhit ”Shine”, som vann Bästa Kvinnliga Country Vokalframförande vid den 44:e Årliga Grammy Awards. Partons röst, som låter lika fin som någonsin på Little Sparrow, är LP:ets enande kraft, med hennes rörliga, mångsidiga sångröst som finner kopplingspunkter mellan till och med de mest disparata spåren.

Några av bluegrass- och rotmusiks finaste spelare ansluter sig till Parton på Little Sparrow, många av dem medverkade också på The Grass Is Blue. Bluegrass-luminärer som Jerry Douglas (gitarr), Alison Krauss (harmonysång), Stuart Duncan (fiol), Dan Tyminski (harmonysång) och Rhonda Vincent (harmonysång) bidrar alla, likaså en då uppåtstigande Chris Thile, som lånar sitt virtuosa mandolinspelande i stället för Sam Bush. Denna stjärnbesatta roster är ett bevis på Partons stjärnkraft, helt klart, men också på hennes till synes oändliga ambition, en kvalitet som här finner henne engagerad i att skapa autentisk bergsmusik trogen sina egna rötter.

Little Sparrow öppnar med titelspåret, ett original av Parton som kombinerar en berättande text med en nästan dyster vokal, särskilt påminnande om Tyminskis arbete, vars karriärdefinierande arbete på O Brother, Where Art Thou?-soundtracket bara ett år tidigare delvis hade inspirerat en kommersiell renässans för rotmusik. Om “Shine” inte hade dominerat alt- och grungeradio mindre än ett decennium tidigare, kunde det ha låtit som en annan Parton-original, med sitt evangelieadjoderade budskap och harmoniladdade krok. Partons tolkning av Cole Porters “I Get a Kick Out of You”, komplett med en förlängd instrumental introduktion, är en annan oväntad fröjd. Tidigare Parton-låtar som “Down from Dover” från 1970 och “My Blue Tears” från 1971 dyker också upp, i akustisk form, ytterligare etablerar albumets hyllning till hennes rötter.

Partons undertecknande med Sugar Hill Records var något av en lycklig slump. Efter stängningen av Deccas Nashville-kontor 1999, som återigen lämnade henne utan skivbolagshem, återkopplade Parton med långvariga samarbetspartnern Steve Buckingham, som nyligen börjat arbeta med Sugar Hill och frågade Parton om hon någonsin skulle göra ett bluegrass-album. Det var den perfekta tiden för Parton att ta en kreativ chansning, och några månader senare befann hon sig — med Buckingham som producent — i studion och arbetade med vad som skulle bli The Grass Is Blue.

Little Sparrow släpptes samtidigt som en annan Sugar Hill-akt, Nickel Creek, började sin meteoriska uppgång till rötterfame, med trion som dyker upp i musikvideon för “Shine”, där Thile spelar mandolin. Nyss släppta sitt Alison Krauss-producerade självbetitlade Sugar Hill-debut, skulle Nickel Creek snart vara en del av en röttermusikrenässans, en som utan tvekan gynnades av Partons egen fokus på musiken som uppfostrade henne. Albumet släpptes också vid en tidpunkt då musikjournalistiken till synes inte kunde publicera något om Parton utan att referera till hennes utseende: Den så kallat seriösa publikation Guardian, exempelvis, hänvisade till hennes “pinched waist” och “billowing cleavage” i första stycket av sin Little Sparrow

Parton avslutade trilogin med Halos & Horns, ännu ett Grammy-nominerat LP som fokuserar mer på hennes eget låtskrivande. Little Sparrow, då, är något som trilogins bultande hjärta, finner en medelväg mellan mer traditionellt material från dess föregångare och fokus på låtskrivande över sin uppföljare. Liksom andra landmärke Parton-album Coat of Many Colors och Jolene, Little Sparrow erbjuder en inblick i Partons berättade personliga historia såväl som hennes rika musikaliska DNA, och är ännu ett oändligt lyssningsbart bevis på att hennes konst överträffar tid eller genre.