Veckans album: Fleet Foxes' 'Crack-Up'

“Denna filosofi passade in i mitt tidiga vuxenliv, när jag såg det osannolika, det otroliga, ofta det 'omöjliga', bli verklighet. Livet var något du dominerade om du var bra på det.”--F. Scott Fitzgerald, The Crack-Up

För sex år sedan släppte Robin Pecknold, den kreativa kraften bakom Fleet Foxes, sitt senaste album, Helplessness Blues. Det albumet spelades in med avbrott under tre år mellan det och bandets självbetitlade debut, då Pecknold skrotade demos och försökte lista ut vad han fick ut av att vara en berömd musiker. Efter turnén för Helplessness Blues avslutades, gjorde han det otänkbara: Han anmälde sig till Columbia, gick tillbaka till college efter att han hade hoppat av för år sedan, med idén att försöka lista ut vad han egentligen brydde sig om. Ville han spendera sitt liv med att skapa musik eller ville han ha något annat? Efter år av sökande visade det sig att han ville; han är tillbaka med Crack-Up, bandets bästa album sedan debuten, och har planer på att släppa ännu ett Fleet Foxes-album och ett solo-debut.

I många avseenden var det nog bäst för Pecknold att Fleet Foxes försvann i sex år, precis när deras berömmelse verkade vara redo att explodera in i turnerarena-typen. Bandet har bara ökat i popularitet--Pecknold har berättat om hur folk sagt till honom på sin soloturné med Joanna Newsom att de aldrig hade kommit in i Fleet Foxes förrän de slutade turnera--och de kunde steg utanför hypcykeln och återvända till en musikvärld som är ännu konstigare och redo för ett nytt album från dem än vad de skulle ha varit 2013.

Även om världen har förändrats så mycket att deras gamla trummis släppte det bästa albumet 2017 hittills, bär den faktiska musiken i Crack-Up inte mycket spår av att den kommer sex år efter det senaste Fleet Foxes-albumet. Pecknolds röst svävar, musiken sväller som B-roll-material från Planet Earth. Hippie-folk blandas med AM-harmonier och förenas kring Zombies tillbedjan och slutar som den minst ”coola” coola musiken på marknaden. Vilket betyder att Crack-Up är fantastiskt på samma sätt som alla Fleet Foxes-album är fantastiska. Den enda subtila skillnaden är att låtarna här är mycket mer benägna att sträcka ut sig; många av låtarna är flerdelade sviter som ändrar stil, sångleverans och till och med perspektiv.

Lyriskt är det där Pecknold gör den stora förändringen. Berättelserna på Crack-Up handlar om personlig tillväxt, att se vänskap förändras och lösa upp, att möta en osäker värld med osäker kunskap, romantiska och icke-romantiska relationer som lämnas omhändertagna, och den oändliga faran för att vara ett rockband på turné som måste hantera framgång. Metaforerna är mycket att packa upp, och det är där Crack-Up får sin belönande spelbarhet.

Du får känslan av att framgång och turnérande var svårare för Fleet Foxes än någon visste här. Den växande “I Should See Memphis” jämför turnérande med att gå iväg till inbördeskriget och likt ett straff, medan den sparsmakade “If You Need To, Keep Time on Me” täcker det som du förmodar är den lyftande relationen i centrum av Fleet Foxes mellan Pecknold och samarbetspartnern Skyler Skjelset. “Hur föll det samman på en dag,” sjunger Pecknold om deras relation, innan han erbjuder sin tempo som en fyrsignal till Skjelset. Albumets kärna och höjdpunkt “Third of May / Ōdaigahara” beskriver att vara på en “eldlinje” av berömmelse, och hur de två hade driftat isär under åren sedan Helplessness Blues. På detta sätt känns Crack-Up som en förklaring från Pecknold till Skjelset, och till Fleet Foxes-fans, för vad som har pågått i Pecknolds sinne sedan det senaste albumet, och en ursäkt för avståndet och väntan.

Det är anmärkningsvärt, när man lyssnar på Crack-Up, att nästan 10 år sedan deras debut står Fleet Foxes praktiskt taget oöverträffade, sonic oöverträffade. Visst, det har varit en tsunami av band med varierande grad av medelmåttighet som har gett sig ut i skogen för reklambilder efter att ha kopierat delar av bandets låtarskrift, och visst, Mumford and Sons red den vakuum som lämnades av Fleet Foxes för att spela på arenor och inspirera gymnasiet att plocka upp banjos. Men ändå: inget har kommit nära att matcha detta bands produktion när det gäller sättet det sträcker sig över former som du skulle tro var döda och begravda och får dem att kännas tidlösa och originella. De gav banden sex år att spela ikapp, och ingen kunde göra det. Så de var tvungna att komma tillbaka för att visa alla vad som gäller.