Sub Pop 30: En tre-albumshistoria om ett av indie rockens bästa skivbolag

VMP: När ni startade Sub Pop för 30 år sedan, trodde ni någonsin att ni skulle prata om det så här långt senare? När ni skapade skivbolaget, tänkte ni att det skulle hålla i 30 år?

Jonathan Poneman: Du vet, när man är i den ålder vi var - vi var i slutet av 20-årsåldern - tänker man generellt sett inte så långt framåt. Man är mer i nuet, särskilt när man håller på att förlora skjortan, och allt annat från dag till dag. Så, ärligt talat, jag ägnade det aldrig någon tanke. Vi hoppades att vi skulle hålla ut, för vi var medvetna om att vi arbetade med några fantastiska artister. Vi hoppades att vi, om musiken fångades tillräckligt bra, och till och med magiskt, att musiken skulle kunna bestå. Men om vi skulle bestå med musiken, gav vi aldrig det någon tanke.

Sub Pops första LP var den självbetitlade, och enda, albumet från Green River, ett band som var känt för att ha gjort ett av de första ”grunge” albumen, och för dess medlemmar som gick vidare för att bilda Mudhoney och Pearl Jam. De tidiga dagarna av Sub Pop var en veritabel nedsänkning i Pacific Northwest rock, eftersom skivbolaget fokuserade på att släppa de bästa banden från deras hemstad Seattle och områdena runt omkring. Nirvanas Bleach - och bandets senare signering till Geffen för Nevermind - etablerade Sub Pop som en premiärmål för up-and-coming indie rock. Vid mitten av 90-talet var skivbolaget inte längre bara destinationen för Seattleband; de hade börjat släppa album från indieband från hela landet.

Hur hamnade Bakesale och Sebadoh på Sub Pop? Minns du hur ni började arbeta med Lou?

Nåväl, de hade gjort de första tre skivorna, och särskilt Sebadoh III, hade fångat mitt öra. Och vi hade gemensamma vänner i Megan Jasper, som nu är VD för Sub Pop och vid tillfället arbetade som distributör på Sub Pops distributionsföretag [Alternative Distribution Alliance]. Och jag tror inte att hon faktiskt gav mig demon för vad som skulle bli Bubble & Scrape, men det var det första albumet vi släppte med Sebadoh. Och sedan spelades Bakesale in väldigt, väldigt snabbt. Eric [Gaffney] hade lämnat bandet, och du vet, jag älskar Erics bidrag, men spänningen mellan Jason [Loewenstein]s låtar och Lou [Barlow]s låtar på Bakesale var en destillation av allt jag älskade med det bandet. Eller det blev till en destillation av vad som blev sakerna jag älskade med Sebadoh när det utvecklades mer på Harmacy.

För det albumet, på den tiden, hur fungerade det? Visste ni att de skulle släppa Bakesale på Sub Pop, och hörde ni några demos? Vad var processen då?

Processen varierade från skiva till skiva. Du vet, jag, vi hade två andra skivbolagspartners, detta går tillbaka nästan 25 år vid denna tidpunkt, så jag måste försöka minnas detta. Men först och främst, City Slang och Laurence [Bell] på Domino, som båda var mycket mindre skivbolag vid den tiden, hade dem för kontinentala Europa och Storbritannien respektive, och du vet, Lou blev vår de facto kontaktperson. Jag minns bara att jag fick ett kassettband som sa, ”Detta är vår nya skiva,” och lyssnade på det och blev hänförd. Men ja, vår relation med dem så långt som vår rapport, vår professionella rapport, var bra men tuff. Det fanns ingen låtsas att det fanns någon - hur ska jag uttrycka det - ingen skitsnack. Det var väldigt direkt, och jag uppskattade det.

På den tiden var Sebadoh lite av ett annorlunda ljud än en del av de andra sakerna ni gjorde. Hur mycket tänkte ni på en ”Sub Pop-sound” på den tiden?

Vi tänkte egentligen inte på det. I början, Bruce [Pavitt] och jag tänkte på det för vad som var ”Sub Pop-soundet” var egentligen hans Seattle regionala sound, och det vi marknadsförde. Men vid den tiden var vi bara intresserade av fantastiska sångare och låtskrivare, och Lou är verkligen båda, liksom Jason.

Efter att grunge- och 90-talets indie rock-bubbla sprack - och Napster kom - som många indiebolag, hade Sub Pop sin tuffaste period. Men de omdefinierade sig igen via släpp från band som the Shins, och vid mitten av 00-talet var de destinationen för en ny generation av indie rock-band från Kanada och längre bort. Men en av skivbolagets största framgångar på 00-talet var ett album från ett 90-talsband från Olympia, Washington, som äntligen kom till Sub Pop.

Nästa skiva vi gör är Sleater-Kinneys The Woods. Men det finns uppenbarligen ett stort gap däremellan. I många av historieberättelserna om skivbolaget, finns det mycket snack om hur nära ni var att kanske behöva stänga dörrarna i slutet av 90-talet, början av 2000-talet.

Ja, vi var aldrig nära att stänga dörrarna. Det har alltid varit kraftigt överdrivet. Tidigt hade vi hårda flörtar med konkurs; de var mer än flörtar, de var långa affärer. (Skrattar.) Men sedan kom Napster, och allt förändrades. Fördelen med det var att det skulle finnas fler möjligheter för oberoende etiketter, nackdelen var att det fanns ett fritt fall - eller så långt som perceptionen går, fanns det ett fritt fall - i det verkliga värdet av inspelad musik. I slutet av 90-talet och början av 2000-talet hade du affärskostnaden för ett skivbolag som Sub Pop, för vi hade gjort en affär med Warner Music och på grund av en viss dåligt grundad riktning som vi hade antagit - vilket jag tar fullt ansvar för - kom vi nära katastrofal förlust av höjd. Men vi kom aldrig nära att krascha.

Ni träffade aldrig träden.

Ja, exakt.

(Skrattar) Okej. Så hur hamnade Sleater-Kinney på Sub Pop? De är ett fantastiskt Pacific Northwest-band, det känns lite överraskande att det tog till 2005 för dem att hamna på Sub Pop.

Trots att det hade funnits många människor på mitt kontor som förespråkade Sleater-Kinney, hade de [redan] etablerat relationen med Slim [Moon] och Kill Rock Stars, och Slim var i Olympia och en vän, och han gjorde ett riktigt bra jobb i många år, men vi var ett bättre finansierat skivbolag [2005]. Vi förhandlade fram ett kontrakt för en förlängd relation med flera album med bandet. De hade tidigare gått skiva för skiva, och den första skivan i vårt avtal var The Woods, eller vad som skulle bli The Woods. Det var intressant, mycket intressant för oss, för de skulle arbeta med Dave Fridmann på den, vilket de slutade med att göra, och deras andra skivor är mycket välgjorda och hade några av de klassiska skivorna från 90-talet och tidiga 2000-talet, men kombinationen av Dave Fridmann och Sleater-Kinney var särskilt spännande. Och jag tycker att resultaten talar för sig själva. Jag måste säga att det förmodligen är min favorit Sleater-Kinney-skiva, jag tycker bara att den är super fängslande. Och bandet var vid en särskilt spännande punkt i sin karriär.

Visste ni då att detta skulle vara deras sista album på mer än 10 år?

Nej, vi hade ingen aning.

Och så albumet de gjorde för er 2015, var det nästa album i deras avtal med er?

Det var det.

Wow.

Ja, du vet, storhet kan ta sin tid.

Jag är säker på att ni skulle föredra att storheten tog lite mindre tid.

Inte riktigt, saken är att det inte finns någon brist på rockband att släppa musik från, och Sleater-Kinney säljer många skivor och de är högt uppskattade, och de är fantastiska människor att arbeta med, men det är inte som - vid denna tidpunkt är vår verksamhet diversifierad nog att vi inte är beroende av ett band eller ett annat för att släppa ett album. Varje skivbolag som arbetar så är lite gammaldags. Så, min poäng är, visst skulle det vara trevligt att ha Sleater-Kinney-skivor mycket mer regelbundet från ett fans perspektiv - jag älskar att höra ny musik från Sleater-Kinney - men som ett affärsbehov, vi skulle snarare att de arbetar när de är inspirerade än att oroa sig för kvartalsresultat eller något sådant.

På tal om att diversifiera, det sista albumet vi gör är Foals’ Total Life Forever. Runt denna era av Sub Pop, ni liksom - brist på bättre ord - typer av album som ni skulle göra blev ännu mer diversifierade, för bara 2010 gjorde ni ett Wolf Parade-album, ett CocoRosie-album, ett Shabazz Palaces-album. Tänker ni någonsin, när ni planerar ett år i förväg, som, “Detta är genreuppdelningen vi vill ha,” eller något sånt, eller är det typ bara “Det här är bra skivor, vi vill släppa dem?”

Vad som har hänt genom åren är att det har öppnats upp för A&R-processen. I början, Bruce och jag övervakade saker ganska rigoröst, och sedan hade vi en person som hette Joyce Linehan, som drev vår East Coast-verksamhet i några år, som hade ett stort inflytande på A&R-beslut som vi tog. Från den punkten och framåt, har det alltid varit mitt intresse att komma till en punkt där jag kunde ha en grupp människor som gör förslag och har en pågående konversation om musik på skivbolaget. Jag är en musikälskare men jag är inte särskilt - vad som kommer ut på Sub Pop är mycket mer äventyrligt än vad jag är som en rockmusiklyssnare. Jag lyssnar på all slags musik, men vad gäller rockmusik i synnerhet, och vi är i grunden ett rockmusikskivbolag, finns det människor på detta kontor som konsumerar större mängder musik och är bättre informerade. Jag älskar att kunna ha en plats vid bordet, men detta är inte en plats där jag dikterar visionen. För mig är spänningen att ha en grupp människor som signer saker som exciterar dem. Så, vad ni förmodligen vittnar om i uppdelningen och diversifieringen av Sub Pops roster är biprodukten av många olika musikhuvuden som kommer samman och väljer de saker vi stöttar. Det är mycket, jag kommer säga, det är, jag älskar mångfalden och jag vill ha ännu mer av det, ärligt talat. Sub Pop har historiskt sett varit intresserad av regional musik, specifikt regionala scener och hur de återspeglar de organiska gemenskaperna som andas dem.

Denna Foals-skiva är, det stämmer överens med det övergripande Sub Pop-temat men är annorlunda än allt annat på ett sätt. Och det representerar den perioden i U.K. när det fanns alla dessa band som gjorde den sortens dansiga rockmusik.

Jag hade blivit kompis med Transgressive Records killarna, och de introducerade mig för Foals och jag åkte och såg dem spela på en universitetskonsert i London, och det var väldigt tidigt; det var innan Antidotes ens var inspelad. Och de stod alla i en cirkel eller halvcirkel och de var mycket, mycket intensiva och de hade en fantastisk trummis och en väldigt karismatisk sångare och det finns många olika element i deras musik. Transgressive-folket hade inga partners, de gick genom Warner Music vid den tiden i England, men de hade inga specifika partners i Nordamerika. De hade hypat bandet för mig men efter att ha sett dem var jag helt förälskad. Vi lyckades vinna deras hand för två skivor.

Helt och hållet. Sista frågan: Varför tror du att Sub Pop har varat i 30 år när många av de indiebolagen från den eran kanske inte har hållit sig lika starka eller har stängt?

Mycket av det har att göra med min brist på fantasi för vad jag ska göra med mitt liv. Så jag fortsätter bara att komma till jobbet.

(Skrattar)

Jag lämnar det där.