Veckans album: 'Kind of Blue' av Miles Davis

Allt ber om ursäkt till alla album som kom ut förra fredag, och all respekt till album som kommer ut denna fredag. Visst, det finns några post-rock titaner med album ute (Mogwai och Explosions in the Sky). Visst, jag skulle kunna gå tillbaka en vecka för att täcka ett annat OVO-signerat vars album säkert kommer att underprestera. Jag är säker på att Charles Bradley-albumet verkligen smäller. Jag skulle kunnat göra ett experiment där jag lyssnar på Deftones för första gången i mitt liv. Men ibland är veckans album ett album som är 57 år gammalt, och ett som jag först verkligen lyssnade på för fyra dagar sedan.

Jag gjorde två nyårslöften i år. Det ena var #beachbod2k16. Det andra var att #ListentoMoreJazz (fred till Barry Schwartz). Under större delen av mitt liv har jag sett på jazz som många som föddes efter att rock (och nu hip-hop) blev den definierande musiken för ungdomskultur: musik för brunch, och musik för att åka hiss i fina hotell. Jag vet att det inte är sant – jag äger en kopia av Love Supreme som jag har lyssnat på typ sex gånger, och jag gillar Kamasi Washington och Bad Bad Not Good – men jag har inte riktigt lagt ner arbetet för att förstå jazz som jag har för i stort sett varje annan musikgenre jag är intresserad av. Jag äger 12 Waylon Jennings-skivor enbart för att jag ville kartlägga hur Outlaw Country utvecklades, men jag har inte gett Thelonious Monk en rättvis chans. Jag har lyssnat på varje Wu-Tang Clan soloalbum för att definitivt kunna säga vilken medlem som är sämst (Masta Killa), men jag kan inte skilja den musikaliska skillnaden mellan Miles Davis och gruppen av killar som spelade på påskbuffén jag gick på förra veckan.

Så, precis som de flesta nyårslöften, föll detta vid sidan av. Jag dyckte inte riktigt ner i att lyssna på mer jazz förrän förra veckan, när jag bestämde mig för att köpa minst en jazzskiva varje gång jag går till skivbutiken. Jag känner att om jag fysiskt köper albumen så kommer de att bli mer än bara ett Spotify-soundtrack till att spela videospel eller läsa, eller vad som helst. Och så kom mina föräldrar med ett Amazon-presentkort till påsk (shout out Carol och Wayne), så jag blåste det på att köpa tre Miles Davis-album. Av de tre jag köpte, var det enda som slog mig Kind of Blue. Och när jag säger "slog mig" menar jag att jag har lyssnat på endast Kind of Blue som musik de senaste fyra dagarna. Jag har lyssnat på hela albumet 20 gånger. Jag kan inte tänka på att lyssna på något annat.

Så här kommer folk som faktiskt lyssnar på jazz in och berättar för mig hur grundläggande jag är för att ha fallit pladask för Miles-albumet som anses av många vara det bästa jazzalbumet någonsin gjort. Men jag visste inte det innan jag lyssnade på Kind of Blue. Allt jag vet är att det mesta av jazz är lätt att ignorera, och detta fick mig att stå framför min receiver, stirra på högtalarna, djupt i mina känslor. Jag tänkte på när jag brukade vara ensam, och jag kände mig sorgsnare än jag har känt mig av att lyssna på någon annan musik.

Med Kind of Blue gick jazz från något jag tvingade mig själv att lyssna på, till nu att vara något jag försöker jaga draken av. Jag kommer att spendera mycket tid i år på att lyssna på gamla jazzalbum som jag hoppas får mig att känna som Kind of Blue fick mig att känna de senaste fyra dagarna. Jag kanske inte kommer att återskapa den känslan, men jag tror att vi alla som musikälskare försöker återskapa hur den första rusningen från någon genre, artist eller låt fick oss att känna. Och nu gör jag det på riktigt med jazz.