Veckans album: David Bowies 'Blackstar'

Varje vecka berättar vi om ett nytt album som vi tycker att du bör lägga tid på. Den här veckans album är David Bowies Blackstar.

Det känns alltid billigt att tillskriva någon döds timing något poetiskt mening – hans familj bryr sig förmodligen inte om att han verkade gå ut vid en "perfekt" tid eller en tid som verkade ha mycket mening – men det är svårt att inte tänka så här. Bowies sista album, Blackstar, släpptes på fredagen, som var hans 69^e födelsedag. Han visste tydligen hela tiden att han kanske inte skulle leva tillräckligt länge för att se det släppas. Hans långvariga samarbetspartner Tony Visconti sa detta i morse:

Tänk på det en stund. Killen gjorde Blackstar medan han stirrade på cancer, och levde för att se 69, och dess release, innan han gick bort två dagar efter att det kom ut. Han var en artist ända till den bokstavliga slutet. Vem av hans kollegor kan påstå det?

Här är delen där jag är ärlig. Fram tills i morse hade jag inget intresse av att lyssna på Blackstar. Det var på grund av gammalmodiga fördomar – "varför skulle jag lägga tid på ett David Bowie-album 2016 istället för något som Allan Kingdom?" -- för vilket jag nu gör en Nyårslöfte att sluta. Folk bryr sig om vad Bowie gjorde för 50 år sedan, och alla bryr sig inte om vad jag gör fem minuter från nu. Så en del av mig är fylld av skuld för att jag valde detta som veckans album just här och nu, men jag svär att detta inte är ett försök att få klick. Det skulle vara oärligt att påstå att jag kommer att lyssna på något annat än David Bowie denna vecka. Jag kommer inte att lyssna på något nytt, eller icke-Bowie utom Blackstar under de kommande 72 timmarna, åtminstone. Respekt måste betalas. Sen respekt, men respekt oavsett.

Jag föreställer mig, liksom många av er, om vi ska vara ärliga, att min genomlyssning av Blackstar i morse var min första, och jag är helt förstörd av upplevelsen. Död hänger som ett spöke över albumet. Det finns en sång som heter "Lazarus", för guds skull. I efterhand handlar detta album inte om att bli gammal, som vissa kritiker trodde; det handlar om en man som hanterar sin omedelbara och skrämmande död. "Jag har ärr som inte kan ses," sjunger han här, och vet att det är cancer. Att försöka ta sig igenom detta utan att känna sig djupt ledsen är nu omöjligt.

Men låten som förstör mig mest är “I Can’t Give Everything Away.” Ett par somrar innan min storasyster Ellen visste att hon skulle dö – hon agerade som om hon visste att det skulle komma snart, även om hon var tidigt - så tillbringade hon hela sommaren med att ge bort familjeädiska artefakter, sin stereo, sina grejer till alla som kom för att besöka henne i hennes stuga i Michigan. När min mamma bad henne att sluta, sa hon att hon var orolig för att ha för mycket saker. Jag sitter vid mitt skrivbord och tänker på David Bowie som gjorde detsamma med Blackstar och mina ögon blir blöta.

Det kommer att bli många fler välformulerade minnesord än detta, men jag tror att det som gör Bowie så bestående, så imiterbar, och varför så många människor är förstörda av denna nyhet idag är att det är omöjligt att packa allt detsamma in i en 500 ord lång minnesord. Hans liv var för rörigt, och han gjorde för mycket fantastiskt. Han var med i Labyrinth. Han bytte skinn och persona för i princip varje album han någonsin gjorde. Han fick ett album från TV on the Radio av sin vaktmästare, och slutade med att sjunga på "Province" från Return to Cookie Mountain. Han påverkade bokstavligt talat all musik, och han är direkt ansvarig för att ha inspirerat Joy Division, Radiohead, och varje viktig rockband som släppt ett album sedan 1972. Han skrev den bästa Mott the Hoople-låten. Han gjorde Iggy Pop till en stjärna. Han spelade Nikola Tesla—Tesla!—i The Prestige. Luther Vandross var hans backup-sångare. Även hans barn är otroliga.

Och hur går man ens till väga för att ordentligt hylla hans musik? Han var dömd till odödlighet med sin första hitlåt, “Space Oddity,” men den tanken skrämde honom så mycket att han vägrade att göra samma album två gånger. Samma kille som gjorde en semi-novellerig skiva om rymden gjorde “Changes,” gjorde “Suffragette City,” gjorde “The Jean Genie,” gjorde “Rebel Rebel,” gjorde “Sound and Vision,” gjorde “Heroes” och gjorde “Under Pressure.” Faktum är att det inte finns någon artist som ens kan komma nära den stilistiska bredden, experimenteringarna, och det oändliga trycket och uppmuntran av andra artister som han älskade som Bowie hade i nästan 50 år. Han är lätt den mest grundläggande artisten inom rockmusiken i den post-Beatles eran. Det finns inte ens någon annan att diskutera.

Detta kommer att låta konstigt, men när jag vaknade denne morgon och såg mitt Twitter-flöde explodera med hyllningar till Bowie och vad han betydde för oss alla – vissa människor känner bara igen honom som smink och killar, nu är inte rätt tid att skämta om dem; han var en stilikon precis så mycket som en musikikon – det första jag tänkte på var A Knight’s Tale. Det är en glömd, nästan helt dålig film om tornerspel med Heath Ledger som kom ut 2001. I en avgörande scen där Ledger måste bevisa att han hör hemma i hovet, dansar han till “Golden Years” (den här filmen gav ingen mening, men det är för en annan dag):

Och jag vet förmodligen fortfarande inte. Det är den verkliga upplevelsen av att lyssna på David Bowie; man visste aldrig vad som skulle komma härnäst. Och det är sorgligt att vi aldrig kommer att få känslan av det igen. Jag avslutar med detta citat om Bowie från T. Rex’s Marc Bolan:

“Var stark och följ dina egna övertygelser. Du kan inte anta att det finns mycket tid att göra vad du gillar. Detta är vad David Bowie är rädd för: att han kommer att dö innan han får chansen att göra ett verkligt starkt bidrag.”