Ryan Adams och resten av det bästa folket från februari

Prisoner av Ryan Adams

Prisoner är en skiva om efterdyningarna av en skilsmässa. Inte de omedelbara efterdyningarna när förstörelsen är färsk och bitterhet, ilska och sår är alltomfattande, utan snarare handlar den om efterfesten till de efterdyningarna. Den handlar om när det har gått tillräckligt med tid för att se på saker som hänt objektivt och bedöma din roll i allt detta. Den handlar om vad som händer när du slutar skylla på andra och ser på det som en vuxen. Den handlar om ensamheten som förtär dig, samma ensamhet som gör att du kan få ordning på ditt liv. Den handlar om känslor och om att känna sig mänsklig igen. Den handlar om att vara intresserad av någon ny och hur skrämmande och spännande det är. Den handlar om vetskapen att du för alltid kommer att bli hemsökt av det spökskeppet av ditt tidigare liv, men att du är på rätt spår och är i fred med det. Det är ett album om nästa steg. Efter att ha gått igenom detta på en personlig nivå kan jag säga att dessa låtar fångar essensen och dikotomin av en speciell tid efter en skilsmässa så levande och perfekt. Det är en oerhört rå och verklig samling, och det är utan tvekan det bästa albumet Ryan Adams har släppt på länge.

På ett sätt har Adams vuxit upp med oss genom sin karriär. Han har varit den unga, fräcka, slutgiltigt dumma och självdestruktiva ungen, och så var vi också vid en tidpunkt i våra liv. Han har varit kär ett antal gånger och fått sitt hjärta krossat, och det har vi också. Och med Prisoner har han vuxit upp, han har lärt sig de läxor livet lär oss när det försöker krossa oss med förlust, och han har kommit underfund med vad han vill ha ut av livet och kärleken, och han har funnit vad som till slut gör honom lycklig. Om vi har tur kommer vi att göra detsamma innan det är för sent.

Twin Solitude av Leif Vollebekk

Låt oss gå vidare och få detta ur vägen tidigt -- det finns en anledning till att Leif Vollebekk har orsakat jämförelser med Dylan sedan han kom in på scenen med 2010 års Inland. Jämförelserna är rättvisa, visst, men det handlar mer om leverans än substans, Vollebekks snuddande röst är lätt igenkännlig som Dylan-inspirerad även om de svepande, ordrika låtarna han skapar och ämnena i dem inte liknar varandra så mycket. Där, det känns bra att få ut det ur vägen. Det är inte orättvist, det är bara lite mer nyanserat än den raka jämförelsen visar.

Twin Solitude är det tredje albumet av Vollebekk, ett som är ett intressant ljudsteg framåt för honom efter 2014 års oerhört underskattade North Americana. Låtarna är fortfarande utan tvekan hans, fulla av den bekanta kadensen och de effektiva fraser som har kommit att definiera dem. Men låtarna är också olika den här gången, fokus på ljudet har skiftat från gitarrer och skramlande trummor till en som byggs runt en uttalad rytm som sparsamt fylls ut med pianolinjer och välplacerade gitarrlinjer. Effekten är något som är helt engagerande och intressant, vilket hjälper var och en av dessa låtar fulla av livs- och kärlekssnapshotar i olika städer att nå sin fulla potential. Allt vi vill ha från artister är att de växer vidare och blir den bästa, mest sanna versionen av den artist de ser sig själva som från ett album till nästa, och det är definitivt vad det verkar som om Leif Vollebekk har gjort här med Twin Solitude.

Natural Conclusion av Rose Cousins

Det finns en anspråkslös enkelhet och djup i Rose Cousins låtar och hennes mjuka, Patty Griffen-liknande leverans som döljer faktumet att hon är en kraftfull artist och att det krävs en särskild typ av talang för att få till stånd de sorgliga, jazzy, country-tonade låtarna som utgör Natural Conclusion. Dessa är tunga låtar om självtvivel, avstånd, ensamhet och hjärtesorg, påverkan av varje maximized av de kaskadande pianona, strängarna och slide-gitarrerna som präglar skivan. Det kanske inte finns en finare öppning för ett album än "Chosen", hela året, en låt som visar allt som gör Cousins stor och vars långsamma, stadiga uppbyggnad från knappt en viskning till en rik, drivande melodi i slutet är betagande vacker och effektiv. Det finns en chans att detta inte är en folkmusikskiva, att det är en popskiva eller en country-kväll eller en country-pop skiva, jag vet inte/är inte intresserad – bra album är bra album, och vi behöver fler av dem i våra liv.