Stella Donnelly studerar detaljerna i 'Flood'

Som de nomadiska kustnära fåglarna på hennes kommande albumomslag har Stella Donnelly tillbringat de senaste åren i rörelse. Konfronterad med växande hinder — inklusive gränsrestriktioner, höga hyrespriser och svartsot — har hon passerat platser som Fremantle, Williams, Guilderton, Margaret River och Melbourne, utan möjlighet att träffa sin familj. Men när hon rörde sig bland folkmassor blev den australiensiska sångerskan och låtskrivaren nyfiken på sin relativa litenhet; samtidigt reflekterade hon över hur mycket en person bär inom sig.

På sitt andra album, Flood, söker Donnelly fast mark mitt bland osäkerhetens, önskans och obehagets tidvatten. Hennes sång-vignettter — hon skrev ursprungligen 43 totalt — öppnar albumet för många karaktärer och perspektiv.

Som i fågelskådning, en hobby hon upptäckte under nedstängningen, har Donnelly ett skarpt öga för den minsta detalj som rör sig i ett komplext landskap. Det är tydligt i flera av Flood’s låtar: vad som kan låta som en sövande melodin blir mer komplext när man tittar lite närmare på texten. 

Det utåt sett gulliga “How Was Your Day?” — gjort så av sin varma ton och upplyftande tempo samt lekfullt prat-sjungande — avslöjar, i sina texter, ett par som undviker ett allvarligt samtal; poppiga öppnaren “Lungs” upprepar det kusliga “like a child” i bakgrunden, vilket förankrar händelserna i låten med en påminnelse om naivitet och litenhet. Den stillsamma fingerplockade “Morning Silence”, med sina folk-inspirerade dubbelsång, skulle lätt kunna passera som en mjuk melodi, men den illusionen krossas av texterna: “Someone came in here to spread my limbs out / And leave my body in a compromised position / Could it be real that it’s really me here / I couldn’t help us, I couldn’t save me.” 

Flood trasslar oändligt med ungdomen, och hur den både sötar och skärper upplevelser, barnet som är den lilla själ vi bär. “This Week” rör sig genom den dyrkan och sedan föraktet för det yngre jaget. Hon funderar: “I’ll wear all my beads I made when I was five / Email my favourite band and say hey… and I’ll feel better” för att bara bestämma sig för, “I’ll throw away shit I made when I was five.” På “Lungs,” förutom det nämnda ekot, lägger hon till, “I’ll be a child, rest of my life.” 

Sedan, förstås, finns det “Morning Silence”: “Is it a pipe dream to want my children / Never to wake up and hear a woman screaming?” Donnellys förkärlek för att skildra oskuld är ibland smärtsamt gripande på sådana låtar, som refererar till sexuellt och fysiskt övergrepp, informerat av hennes eget arbete som ambassadör för en välgörenhetsorganisation för våld i hemmet. 

Att inte kunna kontrollera både sin egen öde och det av sina barn är skrämmande (“Same old fight was had today / Great grandchild will see the same”), och idén dyker upp igen på “Underwater,” som direkt refererar till våldsamma relationer: “They say it takes a person seven tries to leave it.” Donnellys röst är sliten på låten, och tar företräde över sparsamt piano, en försiktig men säker hyllning till att gå framåt. Det är också nedtyngt av hennes egen erfarenhet, då hon var avskild från familj (precis som misshandlade partners tenderar att bli) — leta efter den sorgsna “Oh mama it’s getting worse … I’m never really really at home.” 

Precis som berättaren av låten anklagar, “You drew back the curtain on my adolescence,” gör Donnelly detsamma genom Flood. Men för henne är det att “dra tillbaka” gardinen mer av ett fladder. Hon avslöjar aldrig för mycket, utan erbjuder bara den minsta svepningen av fotleder för det minsta ögonblicket. Det ögonblick du kan fokusera på en enda tanke — en enda fågel — är den förlorad bland svepet av flocken.