Interview: En av Pinkertons ingenjörer berättar om albumets skapelse
Pinkerton var antingen exakt vad det skulle vara, eller inte, beroende på vem du frågar och när du frågar dem. Detta är en av de centrala delarna av albumets koncept; det här var ett oroande album att göra, släppa och lyssna på. Fråga bara Joe Barresi, en av huvudstudieingenjörerna som arbetade med albumet både när det var Songs From The Black Hole och Pinkerton och blev inspelat både på Electric Lady Studios i New York, Fort Apache i Boston, och senare på Sound City Studios i LA.
“Hela processen var galen, dude, från början till slut.” Det är sent på eftermiddagen en måndag och Joe tar en paus från en cirkus av olika projekt han arbetar med i sin studio i LA. “Vi gick in på [Electric Lady] för att spela in det här albumet och jag trodde att vi gjorde en logisk uppföljning till The Blue Album…. Jag hade ingen aning om vad jag hade att vänta. The Blue Album hade varit så slipat och exakt, men det här albumet fick liv på sitt eget sätt.”
Trots den tillagda svårigheten, så fungerade det. Tja, för det mesta. Inspelningen av albumet var lite av en berg-och-dalbana ur ett tidsperspektiv med Rivers inskriven på Harvard och de flesta av resten av bandet som arbetade med soloprojekt, men det var inte det enda som gjorde saker spända. Det här var också det första albumet som Rivers hade skrivit på egen hand och det gick inte så bra. Det, kombinerat med den växande populariteten av dessa sidoprojekt och inspelningsmetoderna “från gård till bord”, gjorde studion till en ganska spänd plats, men ljudet de letade efter började definitivt ta form.
“Vi diskuterade att inte använda hörlurar och gå för en mer levande känsla än det föregående albumet, så jag använde hörlursmixarna för att driva några golvmontrar/monitorer och det gjorde att bandet kunde höra varandra bättre. Förutom det, var det 4 killar i rummet som spelade tillsammans genom ett gäng tagningar av låtarna. Sedan brukade jag sitta och redigera de olika tagningarna samman till låten. Ljudet i rummet var massivt eftersom det var allt läckage - 2 halvstack-förstärkare och en basrigg som kördes på stuns i samma rum som trummorna. Monitornas läckage i rummet hjälpte inte heller....det enda sättet jag kunde få det att fungera var att lägga till mer smuts och distorsion för att få allt att hänga samman, så ljudet från rums mikrofonerna blev en stor funktion. Detta var också en utmaning när det beslutades att ändra en ton - det var lätt nog att spela in den nya tonen men eftersom det var inspelat live så skulle den gamla felaktiga tonen också vara med i rums ljudet - sampling av rummet och pitch-shifta den och få tillbaka den på band var den enda lösningen. När det gäller inspelning av sångerna, var det tre killar som stod i en triangel och sjöng tillsammans - om en kille fick det fel så var jag tvungen att lägga in alla tre för den felande tonen skulle vara i de andra två mikrofonerna....en ganska stor utmaning, men i slutänden ett coolt sätt att arbeta, och så annorlunda än idag när allt en sångare gör är att mima ord som kan fixas senare - dessa killar var tvungna att försöka få det rätt första gången.”
Det var värt insatsen som vi nu vet, och allt det arbetet ledde till ett av de mest betydelsefulla albumen från 90-talet. “Det var en ära att vara del av projektet, och det var en av de mest utmanande och belönande saker jag någonsin har varit med om. Jag menar, det är galet, mannen. Tänk på det. Vi arbetade på födelsen av emo rock och vi hade ingen jävla aning. Det är så vilt för mig.”
Gå med i klubben!
Gå med nu, från 44 $
Kvalitetsmusik. Levererat till din inkorg.
Exclusive 15% Off for Teachers, Students, Military members, Healthcare professionals & First Responders - Get Verified!
