Känna sig bekväm med att vara sårbar: Courtney Barnett berättar för oss hur hon verkligen mår

VMP: Mycket av Tell Me How You Really Feel låter som om det är skrivet ur ett perspektiv där en vän har bett om råd och de råd du ger dem är verkligen råd till dig själv. Du kan antingen läsa dessa låtar som skrivna för vänner och älskare—eller som att du ger dig själv en peppande pratstund.

Courtney Barnett: Det är ett riktigt bra sätt att se på det. Jag tror att många av mina idéer svajar mellan de två platserna. De korsar över ganska mycket. Många av dessa låtar började jag skriva för vänner eller för människor jag hade möten med. Men sedan hamnar du i att vända det mot dig själv. Du hör dig själv ge dessa människor råd—eller inte ens råd, bara tankar—och sedan undrar du varför du inte kan ge dig själv samma råd. Jag minns när jag började skriva poesi i skolan att jag skrev saker för andra hela tiden.

Jag hittar ofta mig själv i den positionen där jag ger råd till en vän och tänker, "varför följer jag inte samma råd?" Som att jag uppenbarligen vet vad jag borde göra.

Ja—när du inser det och är medveten om det, tror jag att du börjar märka det hela tiden.

En sak som slog mig med albumet är att det är argt och frustrerat, men det är också vänligt mot sina ämnen. För mig känns det som tillståndet att vara i 30-årsåldern: du kan balansera den arga och frustrerade känslan med empati.

Sant. Jag antar att du med tiden lär dig olika färdigheter och hur man bättre uttrycker dessa känslor. Idéer innan det kanske jag skulle ha dolt med något annat—som sarkasm, eller humor. Jag känner igen hur jag maskerade dessa saker så jag inte var 100 procent sårbar. Och jag tror att nu [på Tell Me How You Really Feel] grävde jag lite djupare och lät mig bara vara sårbar. Vilket jag tror är en sådan rädsla vi alla har—en rädsla för att bli sedd, du vet? Att människor ser dig för den du är och alla dina fel och osäkerheter. Det är en ganska skrämmande sak.

Vilken låt på Tell Me How You Really Feel tror du att du kanske inte hade skrivit tidigare i ditt liv?

Kanske något som "Hopefulessness"—nja, jag vet inte. Jag menar, det är lustigt, eftersom några av dessa låtar började jag faktiskt skriva när jag var tonåring. Den instrumentala sidan av dem. "Sunday Roast" och "Can’t Help Yourself," började jag med när jag var 13 eller 15. Och "City Looks Pretty" började jag med i mina tidiga 20-år. Det är en konstig överskridning av tid, att känna hur länge [dessa låtar] har existerat och förändrats samtidigt. Lyriskt är idéerna nog lite annorlunda än något jag skulle ha gjort tidigare.

Det är intressant att återkomma till något personligt som du började för mer än tio år sedan: nästan som att samarbeta med en annan person även om det fortfarande är du som bär det genom. Är det något du ofta gör, låter idéer och arbete vila på hyllan ett tag?

Ja, jag tror att jag tenderar att älta saker. Jag tror jag är ganska obeslutsam, så att slutföra en låtidé... jag kan se på hur länge några av dessa låtar har tagit mig att skriva så den typen av beslutsprocess att avgöra att det är klart och gå vidare är en lång väg.

Du har en verklig gåva för att kunna skriva om mycket specifika personliga erfarenheter på ett generöst sätt. En lyssnare har definitivt tillräckligt med utrymme att identifiera sig med låten och känna sig som en del av berättelsen. Jag tror du kan göra detta eftersom du dokumenterar dessa erfarenheter som en journalist skulle, men jag är nyfiken på att höra varför du tror att du kan träffa den noten.

Jag vet egentligen inte hur eller varför—jag tror att jag inte tänker på det för mycket, kanske! Ju mer jag försöker tänka på om en viss person eller en grupp människor kommer att resonera med det, eller hur någon kommer att reagera på detta eller hint... jag tänker att variablerna är så stora att du för alltid kan fortsätta att offra idéer för att försöka passa in i vad du tror att någon annan kanske gillar eller kan koppla ihop med. Jag gillar att stänga av de funktionerna och tänka på de saker som någon annan kanske skulle tänka är ett massivt slöseri med tid och energi. Jag gillar att ta bort allt det där och tänka på den mest ärliga versionen av något.

Det kopplar samman med hur detta album växlar mellan att externalisera personliga upplevelser i andra karaktärer och internalisera eller personalisera dessa samhällsnivå-, kulturella, mer universella frågor. Det finns denna växling fram och tillbaka mellan de två.

Det är svårt för mig att säga. Ibland förändras det bara inom en låt. Liksom, även om det finns en karaktär, så finns det normalt något slags inslag av mig i honom eller henne. Allt blandas så mycket att det slutar med att det blir allt på en gång och inte en specifik, separat sak.

** Var detta ett svårt album att skriva?**

Jag tror att det var det. Men jag tror att allt jag har skrivit har varit svårt. Jag tycker bara att skrivande är svårt. Vilket inte är en dålig sak. Det innebär bara att det är utmanande och får dig att tänka på saker. Detta kändes lite svårare, men kanske är det bara för att det var den mest aktuella saken som jag fokuserade på. Du glömmer lite om det förflutna, du vet. Men det var svårt just för att jag var mer sårbar och jag tror att jag grävde lite djupare än kanske jag hade gjort tidigare.

Skapade du ordet "hopefulessness?" Det är det perfekta ordet för att beskriva livet 2018.

Jag vet inte—kanske gjorde jag det! Jag minns att jag inte kunde hitta det exakta ordet jag ville ha. Och egentligen handlar det inte bara om låten: det känns som att det sammanfattar hela albumet. Den typen av åkande mellan hopplös och hoppfull. Optimistisk och pessimistisk. Och försöker hitta en bekväm balans mellan de två istället för att helt ignorera en eller vara helt obetydlig för den andra.

Jag känner att det finns många låtar på albumet—speciellt "City Looks Pretty"—om att känna sig alienerad från något bekant. Jag är säker på att folk tolkar den låten som att du kommer hem från en turné, men den låter också som att den kan handla om att hantera att komma ut ur ett depressivt avsnitt. Det verkar verkligen som att båda ger dig samma känsla: att komma hem till ett hem som inte känns som hem längre.

Det är en generell typ av avkoppling som du kan relatera till många situationer. Och den låten finner jag mest intressant eftersom den faktiskt skrevs vid två olika tidpunkter. Jag började skriva den när jag var 21 eller 22, och kunde sedan inte slutföra den så jag lade den åt sidan och kom tillbaka till den när jag skrev detta album. Den har texter som korsar över från båda tidsperioderna i mitt liv. Den har den depressiva, ligga i sängen, inomhus delen—och den andra delen handlar om att vara borta hemifrån. Så de har olika betydelser, men allt handlar om en allmän disconnect från din omgivning och kollegor. Och människor i ditt liv.

Jag föreställer mig att det är något som ofta kommer upp eftersom du spenderar så mycket tid borta hemifrån nu. Har det blivit lättare att hantera?

Jag tror att jag blir bättre på att vänja mig vid olika saker. Lista ut hur man anpassar sig och hanterar dem.

I kontrast till några av dina tidigare verk, så hanterar du på detta album mer direkt sociala frågor. Var det något specifikt som inspirerade denna förändring i ditt skrivande?

Jag tror att dessa saker alltid har funnits i mina låtar men jag har kämpat med hur jag ska säga hur jag kände—hur jag skulle uttrycka dessa frustrationer. Jag tror också, med tiden, att jag blir mer uttråkad och besviken över alla dessa saker.

Jag undrar om trollet som du pratar om i "Nameless Faceless" kommer att kontakta dig vid något tillfälle.

Jag tvivlar på det. Jag tvivlar på att de antingen skulle veta om den här låten eller bry sig! (skrattar)

Har du något favoritminne från inspelningen av detta album?

Ah, det var så nära hemmet—jag gick till studion varje dag, och det var mitt i vintern i Melbourne, och det fanns en liten spis i det gemensamma köket i studion, så vi tände dessa små bränder. Det var bara trevligt, du vet—det var en liten grupp människor, bara mitt band. Och det är långt, du vet: jag gillar att ha långa inspelningssessioner under korta perioder av dagar eller veckor. Jag tror att jag tenderar att driva mig själv lite galen. Det är antagligen inte det mest förnuftiga eller hälsosamma sättet att göra det på. Men det gör det intressant.

Det får dig att bli helt försjunken i musiken, tror jag. Som att det är lättare om du går in i det sinne och bara stannar där under en längre tid istället för att dyka in och ut ur det.

Det verkar fungera för mig hittills.