Deaf Forever V: Mays bästa metalrecensioner

Gorguts – Pleiades' Dust (Season of Mist)

Maj är en renässans för dem som gillar kreativ, tekniskt utmanande metal, tack vare en ny release från de kanadensiska legenderna Gorguts. Pleiades' Dust är ett enda 33-minuters spår som bygger vidare på Colored Sands triumferande återkomst, samtidigt som det förfinar vad som gjorde det så bra. Det finns skronk överallt som Gorguts började arbeta med på Obscura, deras 1998 radikala skiftning som fortfarande är före sin tid jämfört med de flesta death metal. Där slog gitarrerna ut med beräknat kaos, stabbade rakt på; i Dust, är de återhållna utan att tappa kraft, flödande med materialet snarare än mot det. (Att flöda emot var hela poängen med Obscura, dock.) Mastermind Luc Lemay anser inte att han är en tekniskt skicklig gitarrist, så hur har han behållit en så stark respekt bland fans av teknisk death metal? Han har alltid funnit vibrerande kemi med sina partners, och med Kevin Hufnagel (Dysrhythmia, Sabbath Assembly, Vaura) på andra gitarr och Colin Marston (också Dysrhythmia, Krallice, Withered, producent extraordinaire) på bas, rör sig hård death metal med spänning och har också en professionell smidighet. De spelar också med mörk ambient mot slutet av rörelsen – kan en Haxan Cloak-samarbete vara långt borta? Dust har något av Gorguts mest komplicerade material hittills, men det är förvånansvärt trevligt att lyssna på, då det flödar mycket bättre än en 33-minuters death-låt, vars generositet inte är uppenbar. Och med en längd av ungefär hälften av Obscura eller Sands, är det lättare att smälta än resten av deras arbete, även deras mer raka början, och det är ingen förolämpning.

A Pregnant Light – Rocky (Colloquial Sound)

Här är ett annat superb majalbum som är sammansatt som ett långt spår, men medan Dust var en övning i death metal-mästerskap, strömmar A Pregnant Lights Rocky över av hjärtesorg. Rocky är en 21-minuters hyllning till APL:s huvudperson Damian Masters far, albumets namne som gick bort tidigare i år. Det har allt som gjort APL till en distinkt och crossover-värdig röst inom amerikansk black metal – stora hooks som endast kan mäta sig med Masters egen kärlek till Madonna (på allvar), raseri som kommer från ett liv inom hardcore, frodiga akustiska partier, en undersökning av mänskliga relationer – drivna framåt av förlust. Masters skrik känns ännu mer plågsamma, som om han gråter över och ner mot marken. Rocky är lyriskt öppen även för APL, inget annat än ren kärlek och hängivenhet för en av de viktigaste personerna i hans liv. Master beskriver sin far som en man gjord av motståndskraft: “Ditt hjärta var för stort för din kropp/Även om det hade vissnat bort/Brist på syre/En leende lämnade aldrig ditt ansikte/Du var aldrig bitter eller arg/Aldrig sur eller upprörd.” Black metal är så esoteriskt det mesta av tiden att denna typ av nakenhet är desto mer uppskattad. Det är lika mycket en firande av livet som en sorgperiod. Den mest förödande raden är ett bevis på skivans kraft, även när Master uttryckligen tvivlar på sig själv: “Pappa, om du på något sätt kan höra mig/Jag är ledsen att denna sång inte är allt den borde vara/Jag älskar dig så mycket.” Kassetversionen, som är utsåld, kom förpackad med doften av Rockys favoritparfym, och bara att veta det, även om du inte kan lukta det, visar att detta är Masters mest hjärtliga arbete, av alla hans många band och kassetter.

Messa – Belfry (Aural Music)

Italienska Messa låter som mycket av det som har lyft sig i metalvärlden – det finns tung blues boogie kombinerad med nedåtgående röster från en sångare som endast är känd som Sara, i kombination med långsammare doom som låter som Trouble i en tro på kris, allt blandat med nickar till tung psykedelisk musik och korta droner som balanserar mellan en Bell Witch-minut och en Sunn O)))-sekund. De låter som många band, säkert, men de tar vad som skulle vara ett lapptäcke och något nytt från allt mer trötta ljud. Gitarrerna har både krossande kraft och en mild touch, och i dronerna möts de två i en smörig blandning, så smörig som gråskala doom kan bli. “Blood” rör sig genom många av de nämnda låtarna, med lätt saxofon som klipper in och ut, och dess sammanhållning som en representation av albumet som helhet gör den till den mest framträdande låten med god marginal. Messa tar doom och ger den bästa kvaliteten av italiensk metal – den är utsmyckad men inte överdriven, sparsam men inte minimalistisk. Detta kommer att resonera med doom-fans som är trötta på ockult rock, ockult rockfans som letar efter något lite tyngre, och experimentella freaks som söker något lättare, men fortfarande mycket stämningsfullt.

Chain – Demo 2016 (Självutgiven)

Vi avslutar denna ganska intensiva (även enligt våra standarder) upplaga med lite rakt igenom rivande New York-metal. Chain har bara denna demo till sitt namn, och om det är någon indikation, finns det mycket mer dekadens på horisonten. De drar främst från sent 70-tal och tidigt 80-tal metal, den söta punkten där glam ännu inte hade nått väst och thrash var ännu inte på väg. Riot, ett band av snuskiga New Yorkers från förr (om du inte spelar “Swords and Tequila” dagligen är du inte en metalhead, det är bara fakta), är en nyckelinspiration, särskilt i de slarviga sångerna och ekonomiska galloper och solo. Finns det en mer New York metal-låt titel än “Subway Stabber?” Nej, och den passar in i den nya vågen av klassisk amerikansk metal ala Magic Circle och Stone Dagger, samtidigt som den låter lite lösare och berusad. “No Fortune” är där Riot-influenserna verkligen träder fram, allt med en fräckhet som ger intryck av att den var skriven, inspelad och mixad vid Riot huvudman Mark Reales grav i San Antonio. “Downtown City Boys” låter som en mer primitiv version av Manilla Road, barn som klättrar upp på storhetens berg så snabbt de kan, förrädiska ransoner vara förbannade. Det är inte rent, men det är elakt, och det är vad som räknas. Dessa tre låtar är fyllda med bekymmerslös sleaze som gör dem till den perfekta för-spelningen för att titta på Twisted Sister-dokumentären (bortsett från Twisted Sister själva, förstås).