Varje vecka gräver vi i skivlådor för att berätta om ett “förlorat” eller klassiskt album som vi tycker att du borde höra. Denna veckas fokus är Goodthunders självtitulerade debut.
Musikbranschen var ett enormt, oförstörbart odjur i början av 1970-talet, och stora skivbolag var fria att sluka så många nykomlingar rockband de ville – de skrev kontrakt för ett album, satte dem i inspelningsstudion med en välkänd producent, i hopp om att deras investering skulle generera en hit eller två, och spottade ut de spirande aktörer som inte lyckades. Goodthunder hamnade i den senare kategorin. Ett tungt prog-psyk kvintett från Los Angeles, de blev signerade av Elektra Records och kopplades samman med producenten Paul A. Rothchild (The Doors, Janis Joplin) för sitt enda, självbetitlade LP från 1972. När resultaten inte väckte någon bredare intresse, blev de avvisade och glömda – ännu en offer för tidens slit-och-släng mentalitet.
Men i efterhand borde vi inte klaga på 1970-talets rockmaskin – eftersom den gav utrymme för experimenterande. När skivbolagsledare drevs av tjocka plånböcker och oändliga mängder droger, tog branschen risker på udda, icke-kommersiella akter som annars kanske skulle ha vissnat bort i garage. Goodthunder förtjänade sin chans: Bandets åtta låtar berör varje framträdande form av rock från 1972 – från tidig metall (David Hansons brännande elgitarrsolon) till symfonisk prog (Wayne Cooks utsmyckade keyboardarrangemang, komplexa tempoväxlingar och strukturer) till psykedelisk och folkmusik.
Ibland träffar bandet alla dessa punkter på en gång: "I Can't Get Thru to You" väver Close to the Edge kyrkorgel, harmoniserade gitarriff från Allman Brothers Band och kaxiga, tidiga Mothers of Invention vokaler – en kombination som ser bisarr ut på papper men låter sömlös. "Spring ut på gatan, mina fötter förstår mig inte / Precis tills jag hittar den tomma hallen som leder," skriker sångaren James Cahoon Lindsay, uppslukad av det glädjefyllda ljudkollaget. (Den muskulösa, avskalade ljudbilden kommer från en Fritz Richmond, en journeyman-musiker – som en gång beskrevs som "den obestridda kungen och regerande världsmästaren av jug och tvättkar bas" – som hjälpte till att spela in album för The Doors, Warren Zevon och Jackson Browne.)
Goodthunders mest friformade låtstrukturer påminner om albumomslaget med den hallucinerande lejonet, krossande genom en hall av speglar: Den dynamiska "For a Breath" öppnar i gränsmetall, skiftande mitt i låten till en jazz-funk groove för att sedan kulminera i en mer psykedelisk tolkning av sitt ursprungliga tema. "P.O.W." påminner starkt om Wishbone Ashs förtrollande, bluesiga prog runt Argus – ett album som, möjligen av en slump, kom ut samma år.
Ett helt LP i det tempot skulle göra Goodthunder inte bara en förlorad klassiker utan en förlorad mästerverk, men andra låtar finner bandet kämpande för en AOR-hit – med något generiska resultat. Ledande singeln "Sentries" når sin höjdpunkt efter sin slumpmässiga öppningsexplosion av karneval-calliope, som stabiliserar sig i en ansiktslös blues-rock rullning, prickad med textrader som, "Du måste dansa tills du tappar ditt sinne." Medan "Rollin' Up My Mind" skapar en acceptabel blues-psyk Hammond-orgel atmosfär, förstör Lindsay stämningen genom att anta en southern rock vokalstil – delvis UFO Club, delvis honky tonk.
Men för alla sina inkonsekvenser, Goodthunder visar på ett brett hantverk som är sällsynt i okänd '70-tals rock. Och det är frestande att tänka på vad som kunde ha hänt med några ytterligare album under deras kollektiva bälte. Efter deras engångsutgivning samlades några av bandmedlemmarna för 1976 års prog-popprojekt Daddy Warbucks, innan de alla kopplades ihop (minus Lindsay) för att bilda hård-rock/AOR grupperna L.A. Jets och 1994. Men även i denna omgjorda stil drabbades låtarna av samma slutgiltiga öde.
Numera är det svårt att visa att Goodthunder ens existerade. Den enda bandmedlem som har en anmärkningsvärd karriär är keyboardisten Wayne Cook, som därefter spelade med både Steppenwolf och soft-rock-en-hits-undret Player (de som ansvarade för 1977 års listetta "Baby Come Back"). Biografisk information om kvintetten är i princip icke-existerande, och väga få kopior av Goodthunder finns på Discogs – även om du kan hitta en för ett rimligt pris. (Jag köpte min förseglade kopia för fem dollar på en samlargalleria, rullande tärningen baserat på det grymma omslaget.)
Men några Goodthunder-entusiaster verkar finnas bland oss. Wounded Bird Records återutgav albumet på CD 2009, vilket glädde ett fåtal Amazon-kommentatorer. Och "P.O.W." ingick i 2007 års fem-CD boxset Forever Changing: The Golden Age of Elektra Records: 1963-1973 – ett tillfälle för fullständighetsfreak att av en slump upptäcka bandet. Oavsett metod – oavsett om det är via YouTube eller loppmarknad eller din hippie-unks källarskivsamling – Goodthunder är värt jakten.
Exklusiv 15% rabatt för lärare, studenter, militärmedlemmar, vårdpersonal & första responders - Bli verifierad!