Den skrämda och skadade 'Miss Universe'

Trots festivalens historia är det ganska sällsynt att man snubblar över en helt okänd akt på SXSW. Jag har varit där fem gånger, och kan räkna på en hand, kanske två extra fingrar, varje gång det hände mig. Men förra året gick jag med mina VMP-kamrater in i en showcase för att se Nilüfer Yanya, som vid det laget var en framväxande, buzzande artist med en EP på sitt namn, och massor av positiv press. Jag minns att jag blev imponerad av hur självsäker hennes sound var — en blandning mellan mjuk jazzrock och visceral indie-rock — och att hennes saxofonist verkligen kunde spela. Den första kontakten med henne förberedde mig inte för den rena kraften i Miss Universe, hennes debut LP. Det är ett självförtroendefullt, sårigt och sårande 17-spårsalbum som täcker självtvivel, att försöka definiera sig själv både inom och utanför relationer, och att leva i sitt eget huvud. Det är en av årets bästa debuter, en leverans på allt buzz Yanya hade inför albumet.

Uppvuxen i London, England, av ett par visuella konstnärer, sammanställde Yanya albumet över de senaste två åren. Som hon berättade för vår Caitlin Wolper, sammanfogades albumet narrativt i ett löst koncept kring en imaginär app som heter WWAY Health, en kombination av Calm och den standardappen på iPhones som spårar din puls genom fickan. Istället för att ge en narrativ båge för albumet kan man se hur WWAY Health-appen är ett tillsatt, miserabelt tryck på Yanya i dessa låtar, som sitter fast i sitt huvud (“In Your Head”), som har tvivel om en relation och föreställer sig att den bryter från utsidan (“Angels”), som vet att hon inte kan vara som det namnlösa “dem” (“Paralysed”), som försöker peppa sig själv och inte bryta ihop (“Tears”) och som inte kan sova på natten (“Heavyweight Champion of the Year”). Yanya är bekymrad över en mängd interna frågor och, precis som vi andra, gör datorer dessa frågor svårare att svara på och svårare att bearbeta.

Soniskt är Yanya kapabel att gå från new jack swing thump (“Tears”) till brännande torch-låt (“Heavyweight Champion of the Year”) till bossa nova (“Melt”) till indie rock stomper (“In Your Head”). Hennes EP:s hade tyngre jazzundertoner, men under Miss Universe experimenterar hon med en mindre är mer-minimalism; ofta kan instrumenteringen vara lika svår att greppa som ett moln. Yanyas röst är lika formbar, kapabel till att vara luftig och svävande, och lägre och som en explosion. Hennes användning av rösten är lika genomtänkt som instrumenteringen; hon vet när hon ska frigöra den och när hon ska hålla den liten.

Miss Universe är full av små stunder av nåd, och stora stunder av katarsis. Du kommer inte att höra ett debutalbum som är så självsäkert och övervägt som detta under 2019.