Om januari var besvikande långsam, så försökte februari att göra upp för det flera gånger om. Nedan är de tre bästa album som man löst kan kalla 'folk' som jag stötte på under månaden, men de är inte de enda tre album som är värda din tid. Jag kunde inte pressa in definitionen av folk för att inkludera debut-EP:n från Middle Kids, debutalbumet från Vagabon eller det nya Strand of Oaks album, men de är tre av de artister jag var mest spänd på att höra från i början av året och varje gav något speciellt som är värt din tid och pengar. Adam Torres släppte en fantastisk kompanjon-EP till sitt mästerliga album från förra året, Patrick Dethlefs släppte en vacker ny 6-låtars samling och Balto släppte ett vilt, själsfullt nytt album. Det fanns mycket bra i februari, men låt oss prata om det bästa.
Prisoner är ett album som handlar om konsekvenserna av en skilsmässa. Inte den omedelbara efterdyningen när förödelsen är färsk och bitterhet, ilska och smärta är överväldigande, utan snarare handlar det om efterfesten till den efterdyningen. Det handlar om när det har funnits tillräckligt med distans för att objektivt se på vad som hände och bedöma din roll i allt. Det handlar om vad som händer när du slutar skylla på andra och ser på det som en vuxen. Det handlar om ensamheten som konsumerar dig, den samma ensamhet som gör att du kan få ordning på ditt liv. Det handlar om känslor och om att känna sig mänsklig igen. Det handlar om att vara intresserad av någon ny och hur skrämmande och spännande det är. Det handlar om att veta att du för alltid kommer att hemsökas av det spökskepp som är ditt forna liv i någon form, men att du är på rätt väg och att du har tagit itu med det. Det är ett album om nästa steg. Jag har gått igenom detta på en personlig nivå själv, och jag kan säga att dessa låtar fångar essensen och dikotomin av en speciell tid efter en skilsmässa så levande och perfekt. Det är en oerhört rå och verklig samling, och det är utan tvekan det bästa albumet Ryan Adams har släppt på länge.
På ett sätt har Adams växt upp med oss genom sin karriär. Han har varit den unga, kaxiga, slutligen dumma och självdestruktiva killen, och så var vi också en gång i våra liv. Han har varit kär ett antal gånger och fått sitt hjärta krossat, och det har vi också. Och med Prisoner har han vuxit upp, han har lärt sig de läxor livet lär dig medan det försöker krossa dig med förlust, och han har kommit fram till vad han vill ha ut av livet och kärleken, och han har förstått vad som till slut gör honom lycklig. Om vi har tur kommer vi att göra detsamma innan det är för sent.
Låt oss gå vidare och komma till saken tidigt-- det finns en anledning till att Leif Vollebekk har dragit Dylan-jämförelser sedan han kom på scenen med 2010 års Inland. Jämförelserna är rimliga, visst, men de baseras mer på leverans än substans, Vollebekks svävande sång är lätt igenkännbart som Dylan-liknande även om de svängiga, ordiga låtarna han skapar och ämnena i dem inte har så mycket gemensamt. Där, det känns bra att få ur vägen. Det är inte orättvist, det är bara lite mer nyanserat än den raka liknelsen ger sken av.
Twin Solitude är det tredje albumet från Vollebekk, som är ett intressant musikaliskt steg framåt för honom efter 2014 års starkt underskattade North Americana. Låtarna är fortfarande utan tvekan hans, fulla av den bekanta kadensen och de effektiva vändningarna av fraser som har kommit att definiera dem. Men låtarna är också annorlunda denna gång, fokus på ljudet har skiftat från gitarrer och shufflande trummor till ett som bygger på en uttalad rytm kompletterad sparsamt med pianolinjer och välplacerade gitarrpartier. Effekten är något helt och hållet engagerande och intressant, som hjälper varje av dessa låtar fulla av ögonblicksbilder av liv och kärlek i olika städer att nå sin fulla potential. Allt vi vill från artister är att de ska växa vidare mot den bästa, mest sanna versionen av den artist de ser sig själva som från ett album till nästa, och det är verkligen vad det verkar som Leif Vollebekk har gjort här med Twin Solitude.
Det finns en anspråkslös lätthet och djup i Rose Cousins låtar och hennes mjuka, Patty Griffin-liknande leverans som döljer det faktum att hon är en kraftfull sångerska och att det krävs en särskild talang för att framföra de sorgliga, jazzy, country-inspirerade låtarna som utgör Natural Conclusion. Dessa är tunga melodier om självtvivel, distans, ensamhet och hjärtesorg, där varje låts påverkan maximeras av de kaskaderande pianona, strängarna och slide-gitarrerna som präglar albumet. Det kan hända att det inte finns en finare öppningslåt på ett album än “Chosen,” hela året, en låt som visar allt som gör Cousins stor och vars långsamma, stadiga uppbyggnad från knappt en viskning till en rik, drivande melodi i slutet är hänförande vacker och effektiv. Det finns en chans att detta inte är en folkmusikalbum, att det är ett popalbum eller ett country-album eller ett country-pop-album, jag vet/orkar inte bry mig- bra album är bra album, och vi behöver fler sådana i våra liv.
Adam Sharp är en man från mellanvästern som, precis som alla andra, nu bor i Colorado. Han är en musikälskare som gillar sorgliga låtar, popmusik och emo från slutet av 90-talet och början av 00-talet. Hans folkkolumn, Electric Ghosts, publiceras varje månad på Vinyl Me, Please. Det är allt.
Exklusiv 15% rabatt för lärare, studenter, militärmedlemmar, vårdpersonal & första responders - Bli verifierad!