När du var ungsiktar på att återta musiken från våra felaktigt minnen av ungdomen som ligger begravd under bilstolarna. Varje utgåva kommer att täcka musik som skribenten älskade som tonåring innan de gick vidare till "coolare" musik, vad nu det innebär. Denna utgåva handlar om Bush, och deras album Razorblade Suitcase.
Under mitt första år på universitetet gick jag på en husfest iklädd en Bush-hoodie. Det var inte en kostymfest, där temat var något i stil med: "kom klädd i bandets merchandise som mest kommer att stöta bort dina coolare kamrater." Det var bara vad jag hade på mig i det normala livet. De flesta gästerna var tillräckligt artiga för att inte nämna min post-grunge indiscretion. Det fanns en kille, dock, som ansåg att det var hans moraliska plikt att verkligen sätta mig på plats för mina musikaliska val. Utan ens att bli introducerad, skrattade han och pekade sitt finger i mitt ansikte för att informera mig om hur värdelösa Bush var och att Gavin Rossdale inte var mer än en kopia av Kurt Cobain. Jag hade inte brytt mig så mycket om min förföljare inte hade haft på sig en Iron Maiden Hawaii-skjorta. Den var täckt av små charmigt mönstrade figurer av bandets maskot Eddie. Nu säger jag inte att Bush någonsin var bättre än Iron Maiden, men det var tidigt 2000-tal, vid den tiden skulle all denna vågiga hår, skrytsamma solospel och Spinal Tap-nonsens ha sopats bort för gott. Dessutom hade Iron Maiden tillbringat sina senaste två album med Blaze Bayley som sångare; inte bandets bästa stunder, enligt någon standard.
Gynnas av att inte ha gått på en privat skola, höll jag fortfarande på att lära mig att prata offentligt, debattera vältaligt och odla en liten kärna av personlig självsäkerhet. Jag mumlade något om hur, ja, men, um, Nirvana var bara en Mudhoney-möter-Melvins-kopia från början och att Bushs andra album hade producerats av Steve Albini. “Ja, Albini är cool,” svarade Maiden-killen, “men Bush är fortfarande värdelösa.” För att vara rättvis, så ägde denna utväxling rum efter att Bushs elektroniskt färgade missgrepp The Science Of Things (1999) släpptes, som till och med en fan som jag hade svårt att njuta av, men jag tvivlar på att herr Maiden, med sin "Man On The Edge"-samling av flertalssinglar, kände någon märkbar nedgång mellan det albumet och dess överlägsna föregångare, 1996s Razorblade Suitcase. Jag kom inte in i musik - verkligen, besatt, tonåring, abnormalt in i musik - förrän mycket kort efter Kurt Cobains död. Jag minns att jag blev överlycklig av att se klipp med Hole och Foo Fighters på Top Of The Pops och feverishly samlade på allt Nirvana släppte, postumt. När jag snubblade över Bushs "Machinehead"-video när jag bläddrade igenom något late-night Channel 4-musikprogram, blev jag lika överlycklig. Jag visste inte bättre.
Om du trodde att Bush inte framstod som särskilt cool i USA, föreställ dig då hur deras rykte var här i Storbritannien. De specialiserade sig på amerikanskinspirerad alternativrock vid en tid då brittiska publiken ivrigt var förälskad i den media-manipulerade, hemodlade, 60-tals-fetischiserande Britpop-scenen. Det hjälpte inte att Bush först fick enorm framgång i Amerika. (Min kopia av Razorblade Suitcase, för att vara exakt, har en liten svart klistermärke på framsidan som står "No. 1 i Amerika" i den optimistiska och främst felaktiga tron att ett sådant erkännande faktiskt skulle kunna vara en attraktiv säljpunkt för den genomsnittliga brittiska konsumenten vid den tiden.) Den snobbiga brittiska pressen mobbade därför Bush eller ignorerade dem, men jag var lite stolt över dem. Vi hade vårt eget "grunge"-band. Det var svårt, på slutet av 90-talet, om man längtade efter musik som var tyngre än Britpop eller pop-punk men inte så guttural som metal (eller dess bastard-frat-boy avkomma, nu-metal), och om du tyckte att Iron Maiden såg lite gamla och fåniga ut. Det var särskilt svårt att upptäcka brittiska band av den hårda rockvarianten, på dagarna innan bredband, utanför en stor stad. The Wildhearts hade splittrats i en färd av drogdriven icke-ära. Therapy? hade blivit utmattade och desillusionerade. Manic Street Preachers bar numera smarta skjortor framför orkestrar. Terrorvision och Gun fick klippningar och mjukade ner sina ljud. Det fanns inte många nya utmanare heller, inte som du kunde hitta på de uppenbara ställena. Att se det Creation-signade Britrock-kvartetten 3 Colours Red som stödde Bush på deras brittiska turné 1997 var bokstavligen en av höjdpunkterna i min ungdom. Jag har fortfarande biljetten kvar. Det fanns för övrigt ett fantastiskt alt-rocktrio från Doncaster kallat Groop Dogdrill som lyckades simma mot denna tuffa kulturella ström under bara två album, innan de splittrades 2001 när de inte kunde få kontrakt igen. Se om du kan spåra upp en kopia av deras 1997 CD-singel "Lovely Skin". Dess andra b-sida är en glatt spottande satir på Bush, som de titulerade "Shrub...". Över härligt formelbundna tyst-högljudda-tysta Nirvana-imiterande musik sjunger Pete Spiby om snygga bläckfiskar som säljer miljontals exemplar i USA. "Skriker refrängen / Gud, han låter som Kurt," skriker Spiby, "Sjunger versen / Nu den höga biten..." Jag älskade både Bush och Groop Dogdrill, och "Shrub..." är visserligen roligt, men jag tyckte aldrig att Bush lät så mycket som Nirvana, trots att de rörde sig i samma genre med en gravelröstad sångare. Och särskilt inte på Razorblade Suitcase, även om den övervakades, ganska briljant, av In Utero producent Steve Albini (som, så vitt jag kan avgöra, aldrig har sagt något dåligt om Bush). Bushs låtar är inte lika öppet inspirerade av punkrock som Nirvanas och den sistnämndas låt längder, i genomsnitt, är kortare. Razorblade Suitcase’s kompositioner är långsammare, mer klumpiga och, eftersom Bush har en extra gitarrist, lite kraftigare. Deras strukturer är mer komplicerade än den mjuka-HÅRDA-mjuka anklagelsen som 'Dogdrill kastade mot dem. De skrapiga, högfrekventa strängarna på "Straight No Chaser" och "Bonedriven" har lite gemensamt med cello-dominerade arrangementen av Nirvanas ballader. Visst, den tonlösa "Insect Kin" är kanske lite nära för liknande som "Scentless Apprentice" men den svänger också in i olika, nästan post-rock territorier på outro. Det är i grunden ett breakup-album och Rossdales plågsamma texter, även om de fortfarande är klumpiga ibland, var de bästa de någonsin skulle vara på Razorblade Suitcase.
Några recensenter kritiserade albumets brist på "hooks" vilket faktiskt är en egenskap som tilltalar den mognade smak jag besitter idag. Jag är inte ett fan av hooks. Låtar med stora, uppenbara hooks är så needy att det blir avskräckande. Att komma in i musik som saknar hooks kräver mer ansträngning från lyssnaren men är i slutändan mer givande. Utan hooks blir den totala ljudvallen, musikens djup och detaljer dess viktigaste och mest fascinerande aspekter, istället för bara en dum catchy refräng. Detta kan vara varför jag är så förtjust i i huvudsak föraktade skivor som Deftones självbetitlade album, Pixies’ Trompe Le Monde och otaliga senare Neil Young-konceptalbum om elektriska bilar. Precis som det där Deftones-albumet, hade Razorblade Suitcase en poppig singel, tre spår in, som inte alls passade den något konstnärligare och mörkare tonen av resten av albumet. Till hans kredit försökte Albini övertyga Bush att avstå från “Swallowed” men de stod fast vid den, ett klokt drag ur affärssynpunkt eftersom den toppade Billboards Modern Rock Chart och slutligen gav Bush erkännande hemma, nådde plats 7 på UK singellista. Det är utan tvekan albumets svagaste ögonblick, bleknande i jämförelse med den djupa “Cold Contagious”, den taggiga “A Tendency To Start Fires” och den mindre kommersiella andra singeln “Greedy Fly”. “Vi är tjänare till våra formelbundna sätt,” stönar Rossdale på den låten. Detta klumpiga, hook-fobiska album var ett beundransvärt försök att fly från sådan tjänstgöring. Min pågående perversa benägenhet för hook-löshet, som har väckt mitt intresse för straffande noise-rock, avant-garde och experimentell ljudmusik samt utdragna, koagulerade psyk-jams, kan till och med ha börjat med Razorblade Suitcase, så konstigt som det låter. Jag hade inte spelat min kopia på länge, länge innan jag skrev denna text. Jag blev glatt överraskad över att upptäcka att den fortfarande låter okej för mina mättade öron, inte för mycket hookig eller formelbundet, och man kan verkligen inte klaga på den jordnära Albini-produktionen. Kanske är jag inte så förlägen över att jag bar den där hoodien ändå.
Börja din prenumeration med
${chargebee.selectedPlan.product.title}.
Välj en period
Binda längre och spara. Eller välj månatligen utan bindning. Vi förnyar aldrig ditt medlemskap utan att kontakta dig först. Du kan ändra din låt eller byta ut dina framtida månadsalbum.
Choose Your Track(s)
Change Tracks or Swap records each month - cancel anytime.
Choose as many Tracks as you’d like. Your 1st selection is your primary subscription,
and the others will be monthly add-ons.
Jazz, Blues, Funk and Soul
Utgivningar av klassiska Jazz-, Blues-, Funk- och Soul-album så som de var avsedda att höras från början
Essentials
Dessa skivor - oavsett deras genre - hör hemma i varje skivsamling
Hip-Hop
Varje tid, rörelse, region, stil eller land inkluderas när vi belyser framtidslöftena och återupplivar genrens byggstenar
Country
Från starten av Country i Dust Bowl till de poppigare stunderna idag, kommer vi att ta dig på en rundtur genom alla epoker och stilar av en av de äldsta musikstilarna
Rock
Från Little Richard till Heavy Metal, från Classic Rock till ’90-talets alternativmusik och mycket mer
Select your primary Track's term length
Order Summary
PRIMARY
MONTHLY ADDONS
${selectedTrack.title}
$${chargebee.selectedPlan.plan.price / 100}
$39
Shipping
FREE
Total
Checkout
You can update your preferences or cancel at any time.
Shipping begins in April. Sign up today to secure your spot on this once-in-a-lifetime musical
journey. Start your subscription with "${chargebee.selectedPlan.product.title}".
Start your subscription with "${chargebee.selectedPlan.product.title}".
Select a Location
Välj en period
Available in Limited Engagements of 3, 6, or 12 month terms. Commit longer to save. This Limited
Subscription Track will end after 12 months and you will no longer be charged.
This Limited Subscription Track will end in March 2024 and you will no longer be charged. Commit
longer and save. Start with this month's Dolly Parton Record, with the option to include catch-up
records from the previous months upon signup.
Unsupported Browser
Your web browser appears to be outdated. Our website may not look and function quite right in it.
Please consider updating your browser to enjoy an optimal experience.