Mackenzie Scott minns tydligt dagen då hon upptäckte sin kraft. Den Brooklyn-baserade musikern som gör utsmyckad indie-rock under namnet Torres var en låtskrivarstudent på universitetet, och hon fick en gång i uppdrag att skriva en låt om en slumpmässig tidningsartikel och framföra den för klassen nästa dag. Hon minns inte ens vad låten handlade om, och hon kommer ihåg att hon kände sig helt likgiltig inför texterna hon sjöng. Men efter att hon spelat den för sina klasskamrater, kom Scotts professor fram till henne med orolig omtanke.
“Om jag bara tittade på dina texter för sig själva,” minns Scott att han sa, “skulle jag säga 'skitsnack.' Men varje gång du sjunger dem, är min rädsla att du kan få vem som helst att tro på det du sjunger.”
“I grund och botten säger han att du bättre berättar sanningen,” säger Scott. “För det finns så mycket kraft i dina ord när de kommer från din tunga.”
Förståeligt nog gjorde kommentaren ett stort intryck på Scott och hon har varit medveten om sina övertygande förmågor sedan dess. Så snart hon tog examen från skolan släppte hon sitt självbetitlade debutalbum Torres och tog omedelbart fart som en ung indie-rockstjärna under färdigställande. Hennes andra skiva, 2015 års Sprinter, gavs ut via Partisan Records — och blev Vinyl Me, Please's Essentials Record of the Month — och för sitt tredje album skrev hon på för det skivbolag hon alltid drömt om att vara på, 4AD, för 2017 års Three Futures.
Scott stod inte i spetsen för arenor eller toppade listor, men under ungefär fem år hade hon en stabil inkomst från sin musik, och den livsstilen gav henne en enkel utväg från att behärska den där silverungen.
“Jag har turnerat i många år och att vara turnerande musiker och att göra skivor är en enkel sak att gömma sig bakom,” säger hon. “Det är lätt att inte riktigt ha fötterna på jorden och man behöver inte tänka så mycket på sin karaktär. Man behöver inte tänka så mycket på vem man är som person. Man kan på något sätt bara gå på autopilot och göra rockstjärnegrejen.”
Plötsligt kollapsade golvet under henne. I början av våren 2018 fick Scotts management ett oväntat mejl från 4AD om att de skulle släppa henne. Skivbolaget slutade marknadsföra Three Futures endast sex månader efter dess utgivning, och Scott förlorade omedelbart sin manager samt både sina amerikanska och europeiska bokningsagenter.
“Så jag förlorade bokstavligt talat hela min inkomstkälla på några minuter, i princip,” säger hon. “Det som inkomsten tillåter mig att göra är att det låter mig sätta mig ner och skriva. Det är en del av mitt jobb att ta sig tid att faktiskt skriva albumen, det skapar utrymme för mig att göra det. Jag hade inte längre det utrymmet, men jag hade också inte längre viljan att göra det under en tid. För jag trodde att kanske det var sant, att det inte fanns något sätt för mig att gå vidare.”
Med hela sin karriär på lina tog Scott ett halvår ledigt för att hitta sin själ och verkligen undersöka om det var värt det för henne att fortsätta inom en bransch som hade krossat hennes självförtroende. Hon fann ett stabilt jobb på en restaurang, motionerade mycket och tog sig tid att noggrant granska alla sina relationer — romantiska, platoniska och familjära — och göra några betydande personliga förändringar.
“I alla fall för mig, är det väldigt lätt att stänga av den känslomässiga hjärnan och bara gå på autopilot när jag är i arbetsläge och jag kan vara, ärligt talat, en väldigt kall person. Och jag tror att det att bli ödmjukad på ett sådant sätt att bli släppt av mitt skivbolag och inte ha den fasta marken att stå på under en tid, jag tror att det gjorde mig till en mycket varmare person och jag känner bara att min känslomässiga värld har öppnat upp mycket och jag tror att jag är bättre för det.”
Till slut började Scott skriva igen och bestämde sig för att hon skulle göra ett nytt album. Låtarna på Silver Tongue kom från den perioden av intensiv reflektion och övergång, men ingen av dem handlar om hennes problem inom musikbranschen. Det är ett kärleksalbum om övertygelse och strävan, och det första Torres-projektet där Scott (som växte upp i Georgia) slyngigt omfamnar sin kärlek till countrymusik.
Vi pratade med Scott om hur det kändes att återvända till att skriva efter tumultet med hennes skivbolag, hennes relation till både countrymusik och gregoriansk sång, och varför hon känner sig som en redneck-alien.
Vår konversation har kortats ner och gjorts tydligare.
VMP: Efter de där sex månaderna av övervägande, vad ledde till slutsatsen att musiken är vad du behöver fortsätta göra med ditt liv?
Mackenzie Scott: Jag antar att det helt enkelt är så att jag alltid har levt med denna kunskap — jag vet inte var den kommer ifrån — men denna kunskap att detta är vad jag var placerad på jorden för att göra. När jag började skriva igen, var det som om jag skrev mig ur ett hål och jag insåg att det var några av de bästa låtarna jag någonsin skrivit och jag insåg att jag skulle göra ett album igen. Och jag antar att det är så jag beslutade (skrattar).
Kände du en förnyad inställning till att skriva musik under den tiden? Kände det sig annorlunda att skriva musik efter att ha gått igenom den tumultartade upplevelsen?
Det kändes faktiskt som hur det kändes att göra det innan jag hade en karriär. Vilket faktiskt var en väldigt framgångsrik tid för mig — inte ekonomiskt. Men framgångsrik när det kommer till låtskrivande. Mitt första album som jag nämnde tidigare kom ut i januari 2013, vilket var månaden efter att jag tog examen från college och jag har haft en karriär sedan dess. Men innan det albumet släpptes skrev jag låtar i flera år utan publik, bara skrev. Underhöll dem lokalt men släppte dem inte som inspelningar.
Och det kändes lite så. Det kändes faktiskt stärkande att ha den känslan igen av att ingen förväntar sig någonting av mig. Faktum är att alla förväntar sig att jag ska vara klar. Inte för att jag nödvändigtvis någonsin skriver med en publik i åtanke, men den här gången var det verkligen bara för låtens skull.
Så fann du dig själv skriva om dina erfarenheter som professionell musiker? Eller var låtarna helt orelaterade till vad som hände med 4AD?
Inte alls egentligen, jag skrev inte en enda låt om musikbranschen. Vilket också är något jag är lättad över. Jag vill aldrig vara självrefererande på det sättet. Jag tycker bara att det är tråkigt, det är inte relaterbart för andra att lyssna på låtar om, “Usch häpna, jag hade det kämpigt i musikbranschen.” Jag ser bara på det som väldigt självupptaget och inte intressant.
Men det är bara jag, som musikfan skulle jag mycket hellre se någon skriva låtar om kärlek och ilska. Jag antar att jag skulle kunna ha skrivit en arg låt om musikbranschen, men jag tycker att det är så tråkigt. Jag skrev om mina relationer, mitt kärleksliv. Det är ett helt album om att vara kär.
I den första låten, “Good Scare,” finns en rad som säger, “Du får mig att vilja skriva en countrylåt / folk här i New York får en kick av.” Och sedan i “Dressing America” sjunger du om att sova med stövlarna på. Vad har du för relation till countrymusik och hur tror du att det har tagit sig in i det här albumet?
Min relation till countrymusik är [att] jag älskar det. Jag tycker att det är humoristiskt. Uppenbarligen finns det två olika sidor av country. Det finns Johnny Cash, Loretta Lynn, Hank Williams. Och så finns det den roliga countryn, topplistecountry som jag också, tro det eller ej, älskar. Jag tycker att det är hysteriskt, jag tycker alltid att det finns ett “a-ha” ögonblick. Vid den tredje versen är man typ “ah, jag ser vad du gjorde där,” varje gång. Och jag älskar det.
Jag tror inte att jag har gjort mitt countryalbum än. Jag introducerar lite countrybilder och jag släpper ut det i min röst lite grann. Tro det eller ej så är min accent djupt sydlig. Jag gick på college och försökte bli av med den, och jag dämpade den i åratal, och nu smyger den sig tillbaka. Så det finns en liten del av twang där som vissa kommer att fånga. Men texterna mer än något annat tror jag är där du kommer att höra det om du är uppmärksam. Den typ av drick en öl, få din tjej, ha en bra tid, kör din lastbil grej.
**Jag såg att du en gång kallade Silver Tongue en “gregoriansk countryplatta.” Vad betyder den beskrivningen för dig?
Vi har redan pratat om country men jag älskar verkligen gregoriansk sång. Jag äger också många av de skivorna. Det finns en sorts helighet i vissa av melodierna. Jag älskar gregorianska melodier, den djupa monastiska, grottliknande melodiska känslan.
Men jag är också lite av en redneck-alien, eller något. Jag tror jag går med den personan på den här skivan, som redneck-alien. Jag ser på det som någon som kom från en annan planet och de försöker lista ut hur man är en person på denna jord, och de slutar med att vara en sydstatskvinna som känner sig som en kille. Det är där jag befinner mig. Jag känner mig som om jag kommit från en annan planet, jag känner mig som en man men jag är det inte, och jag försöker spela det som om jag inte är en alien. Och jag försöker också spela det som om jag inte är en redneck men det är jag.
Jag känner att jag helt förstår det utifrån albumomslaget. Med dig stående i skogen, klädd androgynt framför en UFO.
Ja, jag inbjuder dig att komma på min rymdskepp. Men det kan lika gärna vara min pickuptruck.
Eli Enis is a writer and editor who lives in Pittsburgh, cares way too much about music, and drinks way too much seltzer.
Exklusiv 15% rabatt för lärare, studenter, militärmedlemmar, vårdpersonal & första responders - Bli verifierad!