bild via Paper Mag
“Det är lite av en lättnad nu när det är ute. För nu kan jag sluta prata om det och sluta hypea det,” säger Mackenzie Scott, mer känd för världen som Torres, om sitt nya album, Sprinter, ett album som du redan bör vara bekant med eftersom det är vårt val för månaden i maj. “Jag kan låta det börja tala för sig själv nu.”
Nåväl, efter en intervju med oss, det vill säga. Vi pratade nyligen med Scott över telefon under en paus på hennes nyligen lanserade turné bakom Sprinter. Vi tog upp många ämnen, från hennes tid som låtskrivande student på Belmont University, till hur hon blev jämförd med PJ Harvey trots att hon inte hade lyssnat på henne förrän för ett år sedan, till hur ingen längre kan definiera vad “indie” ska betyda.
Vinyl Me, Please: Låt oss gå in på skapandet av Sprinter. Det kommer ut ganska snabbt efter ditt debutalbum (som kom ut 2013). Hur lång tid efter Torres skrev du detta?
Mackenzie Scott: Jag antar att det kändes som mycket tid, men kanske var det inte lång tid, sedan debutalbumet. Jag tror jag började skriva det nya albumet ungefär ett år efter att det första kom ut. Jag började skriva i januari förra året, och jag spenderade ungefär åtta månader med att skriva varje dag, och avslutade skrivandet före jag spelade in det.
VMP: Du skrev varje dag: Var det som en 9-till-5-grej, där du kände att du behövde arbeta på det här albumet, eller lät du det komma långsammare?
MS: Jag försökte verkligen fokusera och skriva ungefär under timmarna för en kontorsanställd. Eftersom jag är really dålig på egenvald struktur. Så jag behövde göra det för mig själv för att få det gjort.
VMP: Du åkte till England för att spela in detta. Vad fick du ut av att åka till England istället för att spela in det i Brooklyn, eller någon annanstans här?
MS: Egentligen var det en fråga om bekvämlighet och ekonomi. Producenten jag ville arbeta med, Rob Ellis, var i Dorsett. Antingen skulle jag flyga hit honom till USA för att arbeta med mig här, eller så skulle jag flyga dit och spela in i hans studio. Vi slutade med den senare.
Jag antar att den största fördelen med det var att jag kom ut ur min lilla bubbla, och jag hade inte många distraktioner eftersom jag inte kände någon där och jag hade inte riktigt något att göra eller fokusera på där förutom att göra skivan. Så det blev ett bra val av den anledningen.
VMP: Jag vet att du i tidigare intervjuer har pratat om hur, efter att ditt första album kom ut, fick du många jämförelser med PJ Harvey, och du hade inte riktigt lyssnat på henne före…
MS: Jag hade inte lyssnat på henne alls vid det tillfället.
VMP: Så, jag undrar, var det att arbeta med folk som har arbetat med henne ett sätt att säga: “Nåväl, ni jämför mig med PJ Harvey, jag går och spelar in med hennes folk.”
MS: (Skrattar). De två sakerna var ömsesidigt uteslutande. Det skulle ha varit grymt att välja att arbeta med Rob av den anledningen, men jag ville bara arbeta med honom. Jag hade inte hört hans arbete med PJ Harvey innan jag bad honom att arbeta med mig.
Jag menar, det PJ Harvey-albumet jag verkligen älskar, Dry, hörde jag först när vi faktiskt spelade in i England. Och det var endast för att jag ville lyssna på vad Rob hade lyssnat på tidigare som en rolig övning.
Det är lustigt, han skickade mig ett meddelande och sa: “Hej Mack, hur jäkla trött är du på PJ Harvey-jämförelser?” Och jag sa att det är rätt tröttsamt, för att vara ärlig. Och han svarade tillbaka: “Du vet, Polly Harvey hade samma sak som hände henne tidigt i hennes karriär med Patti Smith. Det kommer att gå över, oroa dig inte för det.”
VMP: Hur konstigt är det för dig – jag vet inte hur mycket av din press du läser – att ha denna artist som du aldrig har lyssnat på vara den enda artist som någon jämför dig med?
MS: (Skrattar). Jag vet inte vad problemet är, mannen. Jag kan inte säga. Om det är vad folk hör, så är det okej. Men jag ville göra en unik skiva, och personligen hör jag inte PJ Harvey i den.
VMP: Jag menar, PJ Harvey-jämförelsen känns inte heller logisk för mig, och det känns verkligen som att det beror på att ni är två kvinnor som gör personliga, djupa album…
MS: Och spelar gitarr (skrattar).
VMP: Jag har alltid undrat hur det måste kännas. Att bli sagt att du låter som någon du aldrig har hört.
MS: Det är verkligen bisarrt. Det är. Jag har försökt att ignorera det. Men det verkligen finns överallt.
VMP: Och väntade du medvetet på att lyssna på henne? Det måste göra en konstig reaktion på hennes musik.
MS: Jag hade en märklig period där jag medvetet inte kollade upp hennes musik under minst ett år (skrattar). Eftersom jag inte ville höra den. Jag var superirriterad. Jag är ett stort fan nu. Jag älskar de tidiga skivorna jag har hört. Jag tycker att de är riktigt briljanta. Men det fanns verkligen en väntetid där jag inte ville kolla in det förrän nyligen.
VMP: Torres släpptes på egen hand, och jag tror att det var en slags överraskning för dig att den blev uppplockad av Pitchfork. Så hur känns det nu att du är den stora intervjun? Det känns som att den här har en högre medvetenhet om dig innan den kom ut.
MS: Det har definitivt varit en förändring. Det är uppenbarligen verkligen coolt, jag är definitivt mycket tacksam för allt detta, men det verkar vara den naturliga utvecklingen. Det känns inte som att saker tog fart över en natt. Jag har tagit det lugnt för detta under de senaste åren. Det är allt väldigt coolt, men det är också relativt, vet du?
VMP: Ja, jag förstår. Du hade inriktat dig på låtskrivande vid Belmont University innan du släppte Torres. Hur ser det programmet ut? Jag tror att folk skulle bli överraskade över att det är möjligt att ha det som huvudämne, vet du?
MS: Jag skulle säga att det är mer ett välbalanserat program än du skulle tro. Belmont är känt för sitt musikaffärsprogram, och med rätta. Utöver låtskrivarkurser omfattar huvudämnet teori, musikhistoriska kurser, upphovsrättslag, alla möjliga juridiska grejer. Det handlar inte bara om låtskrivande. Det är mycket mer än vad du skulle tro.
Jag fick faktiskt några år på mig att bygga den grund som jag behövde innan jag verkligen försökte bryta mig in i den här branschen själv. Det har förberett mig för mycket, med lag och affärsrelaterade ämnen. Jag tror inte man kan läras att skriva låtar, men det lärde mig definitivt mycket om arbetsmoral.
Jag hade inga grandiosa idéer när jag började som musiker eftersom jag hade tagit affärskurserna (skrattar). Jag visste vad jag kunde förvänta mig och vad som var realistiskt.
bild via Convozine
VMP: Så fanns det klasser som var som, Bob Dylans Texter?
MS: Det fanns absolut sådana nischklasser. Jag fick ta en klass som bara handlade om Beatles Historia. Vår läxa var bara att lyssna på alla Beatles-skivor och läsa en Beatles-biografi och prata om deras låtar. Men det var inte majoriteten av kurserna.
VMP: Åh man, det låter coolt. Jag ville prata med dig om något du Tweetade för ett tag sedan om att inte kunna definiera “indie” längre. Som någon som klassificeras som “indie artist”, kan du försöka göra det för mig?
MS: Åh man, jag tänker inte göra det. (Skrattar). Jag tycker att det är ett så vedervärdigt ord.
VMP: Okej, varför tycker du att det är ett vedervärdigt ord?
MS: Jag tycker att det inte betyder någonting. Det säger ingenting när människor använder det som en beskrivning. Jag sa ordet “hipster” i samma andetag, för kanske var båda de orden korrekta beskrivningar en gång i tiden, men vid det här laget är det verkligen en fråga. Vad betyder “indie” för dig? Jag tror inte att det finns ett svar på det. Om du kallar Imagine Dragons “indie” och sedan också kallar Laura Marling “indie,” är det som, vad betyder det ens för dig när du kallar båda dessa saker indie?
Det är bara ett svepande begrepp. Jag önskar bara att människor skulle vara mer artikulerade. Jag är allmänt missnöjd med människor som inte kan expandera sitt vokabulär. (Skrattar).
VMP: Jag tycker att när du börjar använda “indie” för att beskriva saker som ett kafé, som ett kafé nu är “indie,” då betyder “indie” ingenting längre för musik, vet du?
MS: Ja. Jag blir inte irriterad över många ord, men just det där “indie.” Jag blir engagerad i det.
VMP: Det känns verkligen som att det är nästa ord där alla kommer att argumentera om vad det betyder nu, och vad det brukade betyda, precis som “hipster” var för ett par år sedan.
MS: Om det inte redan har hänt, American Apparel och Urban Outfitters är antagligen nära att sätta “Indie” på T-shirts. Vad fan betyder det ens? (Skrattar).
Använd dina ord. Använd dina beskrivningar. Det är bara äckligt.
VMP: (Skrattar). Jag håller med. När vi pratar om något som, som PJ Harvey, som du antagligen får mycket i intervjuer, hur många gånger tror du att du har blivit frågad, “Varför är ditt artistnamn Torres?”
MS: (Skrattar). Det är verkligen roligt. Jag menar, den informationen finns där ute om folk vill ta reda på.
VMP: Jag tittade igenom några av dina gamla intervjuer, och allvarligt talat, det måste ha funnits 10 eller 11 i rad som frågade det. Vid en punkt kan man Google den informationen.
MS: Mannen, jag vet inte. Jag känner att band inte får frågan vad deras namn är. Men jag tror att det beror på att jag valde en moniker istället för att uppträda under mitt eget namn. Jag säger samma sak som National: “Det betyder inte riktigt någonting.”
Jag fick det från min farfar. Det är hans efternamn. Det var ett sätt att särskilja vad jag gör som Mackenzie Scott från vad jag gör som artist. Det är inte superintressant. Jag är förvånad över att folk fortsätter att ställa frågan.
VMP: Det är inte som att David Bowie fick frågan, “Varför uppträder du inte under ditt riktiga namn?” hela tiden, vet du?
MS: Det är intressant att folk fortfarande frågar det. Och att det inte skulle vara logiskt för människor varför jag skulle vilja uppträda under ett annat namn. Jag fortsätter bara att svara på frågan varje gång den kommer upp. (Skrattar).
VMP: Okej, sista frågan. Bästa tänkbara scenario, vad händer under resten av 2015 för Torres?
MS: Bästa tänkbara scenario jag turnerar med mitt band hela året. Jag skulle vilja ta mig över havet och spela på några ställen jag inte har spelat förut. Det är verkligen allt som ligger på min radar just nu. Och kanske förhoppningsvis börja skriva och tänka på min nästa skiva.
Andrew Winistorfer försökte definiera “indie” en gång, och han har aldrig återhämtat sig. Han finns på Twitter på @thestorfer.
Andrew Winistorfer is Senior Director of Music and Editorial at Vinyl Me, Please, and a writer and editor of their books, 100 Albums You Need in Your Collection and The Best Record Stores in the United States. He’s written Listening Notes for more than 30 VMP releases, co-produced multiple VMP Anthologies, and executive produced the VMP Anthologies The Story of Vanguard, The Story of Willie Nelson, Miles Davis: The Electric Years and The Story of Waylon Jennings. He lives in Saint Paul, Minnesota.
Exklusiv 15% rabatt för lärare, studenter, militärmedlemmar, vårdpersonal & första responders - Bli verifierad!