Varje vecka berättar vi om ett album som vi tycker att du behöver lägga tid på. Veckans album är Sombrou Dúvida, det tredje albumet från den brasilianska psyk rockgruppen Boogarins.
Trots att det målades upp som en provins av Grateful Dead och Pink Floyd samt andra brittiska band som inte kunde mäta sig med dem, var psych rock alltid en mycket mer internationell strävan än det målades på 60- och 70-talen. Medan de västerländska psych rock-monoliterna for omkring i Amerika, fanns det Haruomi Hosono i Japan, som gjorde en vild blandning av Brill Building-pop, filmmusik för filmer som inte fanns, och syrautbrott. Det fanns också psych rock-scener i Indien, Malaysia och Singapore (där det kallades “pop yeh yeh”), Brasilien (där det mestadels förvandlades till tropicália) och på många andra platser i världen. Psych rock var precis lika mycket ett globalt fenomen som någon annan form av rock ’n’ roll.
Detta innebär att det inte borde överraska någon att den bästa psych rocken idag kommer från Japan (där Guruguru Brain har etablerat sig som ett av de bästa rockbolagen), och Brasilien, där Goiânia’s Boogarins har släppt album som känns som en batik-T-shirt av det bästa från 60- och 70-talets psych, filtrerat genom tropicália. Deras tredje LP, Sombrou Dúvida, är uppkallad efter en sammandragning av “skugga eller tvekan,” men du behöver inte veta det innan du lyssnar på skivan; dessa låtar känns som de är molniga av någon obestämd skrämmande känsla, en nedstämd mellow som sveps med i Boogarins’ virvelvind av stilar.
Där tidigare Boogarins-album kunde vara vidsträckta och löst sammanfogade, är Sombrou Dúvida mer tätt sammanställt, mer muskulöst och säker på sig själv. Quasi-titelspåret “Sombra a Dúvida” är en krispig, knölig låt med sammanlänkade gitarriff som känns som att de kan spräcka betong. Sångaren Fernando Almeida balanserar mörkret med sina klibbigt söta sång, som svävar över kaoset. “A Tradição” är en kraftigare uppdatering av Hail to the Thief-eran av Radiohead, medan “Dislexia,” med sina akustiska strängar, är ett skakande shoegaze som skulle spelas av ett Renaissance Faire-band. Tyngden av albumet kulminerar med avslutningslåten, den mer dämpade “Passeio,” som känns som solljus genom en storm, en meditativ paus under en tuff tid.
Albumets huvudsakliga styrka är hur låtarna öppnar sig som jasminblomman som bandet är uppkallat efter. Det här är musik som du kan gå vilse i och hitta nya favoritdelar i. Det är en otrolig hörlurs-skiva; den typen som får e-postande och att titta på memes att kännas fulla av djupare existentiell mening. Sombrou Dúvida är lika expansiv som en serietidningsvärld och driver psych rock i nya, modiga riktningar. Boogarins tog över facklan från Os Mutantes, lade till lite kraft, och är nu på sin egen väg.
Andrew Winistorfer is Senior Director of Music and Editorial at Vinyl Me, Please, and a writer and editor of their books, 100 Albums You Need in Your Collection and The Best Record Stores in the United States. He’s written Listening Notes for more than 30 VMP releases, co-produced multiple VMP Anthologies, and executive produced the VMP Anthologies The Story of Vanguard, The Story of Willie Nelson, Miles Davis: The Electric Years and The Story of Waylon Jennings. He lives in Saint Paul, Minnesota.
Exklusiv 15% rabatt för lärare, studenter, militärmedlemmar, vårdpersonal & första responders - Bli verifierad!