Varje månad berättar vi om ett album som vi tycker att du behöver spendera tid med. Denna veckas album är Wolf Parade’s Cry Cry Cry.
Wolf Parade verkar aldrig ha varit byggt för att hålla länge. Deras låtar har alltid verkat brännbara; de bästa håller knappt ihop (“I’ll Believe In Anything” slutar inte så mycket som att den har ett dödsryck). De var ett band som Frankensteinades ihop från bitar av andra band, och var ofta distraherade av ett myller av andra projekt (att lista dem här skulle göra detta till en Wikipedia-sida, men länge leve Sunset Rubdown) även när Wolf Parade överskådligt var det största kanadensiska bandet som inte hette Arcade Fire. Poängen är att deras paus de senaste sju åren, utan att släppa ett nytt album—med undantag för förra årets EP 4—sedan 2010s underskattade Expo 86 föreföll nästan oundviklig. Om något band från peak indie skulle försvinna ut i intet i ett par år, och sen komma tillbaka lite lågmält, så skulle det vara dem.
De plockar upp där de slutade med Cry Cry Cry, LP fyra, i stort sett exakt där de lämnade. Orgeln ligger fortfarande högt i mixen. Dan Boeckner tar med sig låtar som låter som galna Springsteen-ballader; som att istället för att skriva låtar om städer med vattentorn blev han hög på väg dit och hamnade i en gränd med en 40. Spencer Krug bidrar med de bug-eyed låtar som låter som predikningar från Thanos, som snurrar som Van Gogh-målningar och sprakar av energin från en kärnkraftshaveri. Om det finns en märkbar skillnad mellan Cry Cry Cry och Expo 86 och At Mount Zoomer, så är det att de utdragna gitarrutforskningarna—Wolf Parade är ett underskattat gitarrband—är borta, och i deras ställe finns nervös låtskrivning från båda sångarna som betonar känslan av att vara på fel plats och i fel tid.
Cry Cry Cry inleds med dess bästa spår, “Lazarus Online,” en slingrande, uppbyggande låt från Krug som har några av hans starkaste låtskrivningar hittills. Centrerad kring ett refräng som går: “Okej, låt oss slåss, låt oss rasa mot natten,” handlar låten om att vägra att lägga sig ner och dö trots känslan av att allt är förlorat. “Om vi alla ska dö, om vi alla ska falla som höstlöv in i den yttersta säsongen, skulle du hellre sakna honom medan du fortfarande är vid liv,” sjunger Krug över en låt som lägger på fler bitar, som om det är en musikalisk representation av albumomslaget. Krugs låtar är generellt denna uppsättnings starkaste utöver “Lazarus Online”; “Am I An Alien Here” är praktiskt taget tesen för albumet själv, och Wolf Parade’s plats i musiken 2017, en mycket annan värld än 2005, eller till och med 2010. Och han blir till och med Sunset Rubdown-märklig på albumavslutaren “King Of Piss And Paper.”
Boeckners låtar är klibbet som håller albumet samman. “You’re Dreaming” knyter an till Krugs arbete här, i sitt budskap om att öppna ögonen och se verkligheten som den är, medan “Weaponized” handlar om hur dina handlingar och tankar kan komma ifrån dig och bli till vapen. “Artificial Life” är hans höjdpunkt, en låt om hur de bekvämligheter som det moderna livet erbjuder lämnar alla med ett liv som känns mindre tillfredsställande. Som jag sa, som en konstig Springsteen, den där killen är.
Spänningen som verkade driva Wolf Parade i början—det fanns rykten om missnöje mellan alla medlemmar, men Boeckner och Krug främst—och som slutligen ledde till att de la bandet på is under Obamas första mandatperiod, är mestadels borta från Cry Cry Cry. Detta känns mer demokratiskt än något tidigare Wolf Parade-album. Wolf Parade representerar en möjlighet för dessa killar att komma ihop och fortsätta försöka skapa den bästa musiken i sina karriärer.
Du kan strömma albumet via NPR här.
Headerfoto av Shane McCauley.
Andrew Winistorfer is Senior Director of Music and Editorial at Vinyl Me, Please, and a writer and editor of their books, 100 Albums You Need in Your Collection and The Best Record Stores in the United States. He’s written Listening Notes for more than 30 VMP releases, co-produced multiple VMP Anthologies, and executive produced the VMP Anthologies The Story of Vanguard, The Story of Willie Nelson, Miles Davis: The Electric Years and The Story of Waylon Jennings. He lives in Saint Paul, Minnesota.
Exklusiv 15% rabatt för lärare, studenter, militärmedlemmar, vårdpersonal & första responders - Bli verifierad!